För en stund sedan fick jag en mycket spännande fråga på Facebook. Jag ska försöka utveckla ett svar här. Men först frågan:

”Tomas - hjälp mig här. Kan du förklara för mig varför så många män använder obegränsat med energi till att "känna sig utpekade" och skriva inlägg på inlägg om "att alla män minsann inte näthatar", istället för att använda samma engagemang och tid och energi till att verkligen göra skillnad och påverka?

Medan då män som verkligen är engagerade (känn dig träffad) inte sitter och stirrar sig i naveln och upplever sig trampade på tårna varje gång det blir en livlig debatt om MÄNS våld mot kvinnor eller MÄNS hat mot kvinnor på nätet?”

Å så mina tankar som någon form av början till svar/resonemang:

Jag tror det finns flera olika mekanismer, hos den enskilda mannen såväl som hos olika män, till varför så mycket energi går åt till denna form av försvar. För jag tolkar dessa inlägg som försvar för sin egen form av maskulinitet.

I ett samhälle som vårt, där individen står i centrum, är det lätt att glömma eller inte vilja se att vi också är en del av en struktur. Jag går som en man, klär mig som en man och agerar som det förväntas av en man. Så har jag gjort sedan jag var liten och hela tiden har jag på något sätt varit i centrum. Visst har jag blivit ifrågasatt ibland. Men mest ifrågasatt har jag blivit när jag agerat som något annat än det som förväntas av mig som pojke eller man.

Tänk den lilla pojken som ständigt vill leka ”flicklekar”. Hur mycket blir han inte ifrågasatt? Är han däremot utåtagerande och lite lagom tuff så får han uppskattning från alla håll.

Tänk den lilla pojken på förskolan som inte ens behöver vänta på fröken, som omedvetet avbryter sitt samtal med flickan när pojken kräver uppmärksamhet.

Detta förstärks som någon form av normaliseringsprocess när pojken växer upp. Vi får tidigt lära oss att också använda olika uttryck, som anses av omvärlden som relativt oskyldiga, för våra felsteg. Är jag inte bra inom idrottens värld, så spelar jag som en kärring. Vill jag inte klättra tillräckligt högt, eller ”låtsas-slåss” med kompisarna får jag höra att jag är en mes eller fjolla. Den unga killen eller vuxna mannen kan få höra detta också när han inte vill vara en del i de sexistiska samtalen om flickorna och kvinnorna. De där samtalen som förekommer i skolans korridorer eller på skolgården, i omklädningsrummen, i bastun, i jaktlaget, kanske också på konferensen eller i något annat sammanhang där män fostrar varandra. När jag tittar mig omkring i media som riktar sig till pojkar och män, så ser jag dessa samtal föras vidare. Tänk bara hur de flesta actionfilmer och deckare är uppbyggda kring kvinnohat.
Jag tänker att det här är en form av normaliseringsprocess.

Den är snarlik den normaliseringsprocess som Lundgren skriver om när hon förklarar varför män så sakteliga tar makten över kvinnor, på så subtila sätt att kvinnan knappt märker det. Ibland kanske inte ens mannen är medveten om det. Det är ju något han gjort för att upprätthålla makt i så många andra sammanhang.

Från små kränkningar som ibland också kan tolkas som flirt, via kontroll och svartsjuka till det grova hotet, hatet och fysiska misshandeln och våldtäkten. Dessa våldshandlingar ligger liksom på en skala. En skala som många av oss män är omedvetna om att vi är en del av.

Jag tror också att en viktig del till att så många män känner sig utpekade handlar om att de inte är vana att en synas, eller i alla fall granskas, som just Män. Maskulinitetsforskaren M Kimmel har vid något tillfälle uttryckt det med ett kinesiskt ordspråk. ”Den sista att upptäcka oceanen är fisken”. Alltså den som har ”privilegiet” att vara normen, ser inte själv sin överordning. Jag tänker att han därmed inte heller ser hur han upprätthåller makten och den negativa formen av maskulinitet. Även om jag ibland tänker att det hos vissa män också är en medveten handling att upprätthålla makt.

Det är i alla fall en rationell handling, då han märker att han vinner något på den.

Inte minst de män som använder våld, i olika former, mot kvinnor. Men också hos de män som använder våld mot andra män. Det handlar om att upprätthålla makt. Många män behöver inte ens använda våld för att upprätthålla sin maskulina makt.

Jag tänker att så här håller det på var vi män än befinner oss i våra institutioner på vägen mot att bli ”riktiga” män. När vi inte blir ifrågasatta, eller när vi inte själva inser möjligheten att börja ifrågasätta detta system, blir vi till sist också blinda för den norm vi allt mer träder in i. Vi kanske bär en oro för att inte få den bekräftelse som utgår från den gamla genusordningen att mannen ska vara överordnad. Hur många gånger har jag till exempel fått höra män säga till mig, som föreläser om dessa frågor, att det är lätt för mig att propagera för den mjuke mannen när kvinnan hela tiden söker den hårde. (Heteronormen är rätt stark också)

I alla tider som vi med vårt ”förnuft” känner till har vi, troligen både kvinnor och män, haft klart för oss att denna norm är en del av makten i samhällets olika institutioner. Allt från familjen till den yttersta ekonomiska eller politiska makten.

Jag tänker att denna upptäckt är relativt smärtsam att ta del av och förstå. Så var det i alla fall för mig när jag upptäckte hur orättvisorna mellan könen reproducerades och att det var vi män som drog de flesta fördelarna av detta.  Kanske är det så att många av de män som lägger så mycket energi på att visa att de inte är en del av detta näthat och våld, faktiskt har börjat medvetandegörandets process.

Jag tänker också att mycket av det jag skrivit om ovan finns också hos oss män som lägger energi på att arbeta för kvinnors rätt och jämställdhet. Vi har visserligen tagit oss igenom medvetandegörandets smärtsamma process. Förhoppningsvis fortsätter vi att ställa frågan till oss själv om vi har gjort upp med maktutövningen och den traditionella maskuliniteten. Vi förhandlar med oss själva, med maskuliniteten och med de reaktioner vi märker på kvinnor och män runt om oss.

Vi känner oss inte längre hotade av dialogen om mäns våld mot kvinnor. Vi har förstått att det handlar om strukturer och att vi är en del av den överordnade strukturen vi inte tycker om. Vi tar vårt ansvar, som enskilda män, för att förändra den maktordning som inte heller för oss män är den bästa av ordningar. Vi arbetar också för att de män som fortfarande är en del av den traditionella maskuliniteten också ska ta ansvar för en utveckling till ett jämställt och våldsfritt samhälle.

Det gör mindre ont!

 

Detta var mitt manus när jag idag fick vara inledare på panelsamtal om Män och Jämställdhet i Uppsala.
Tack för att jag fick vara med och att ni var så många som var där och deltog. Förlåt mig också för att jag sprang iväg lite tidigt för att hinna med tåget hem :-)

"När en är man och driver feministiskt arbete kommer ofta frågan om varför, och hur det kom sig att jag började med dessa frågor. Ibland har jag tänkt att det är en rätt trist fråga. Varför måste jag berätta om min bakgrund för att jag är engagerad i demokratifrågor?

Det är ungefär samma frågor som ställs om män som begår våld mot kvinnor. Det är som det finns en underliggande fråga om att de måste ha något tragiskt i sin barndom för att de har så underliga värderingar.

Måste det alltid finnas psykologiska orsaker, kanske t o m brister, som andra behöver höra, för att förstå hur det kommer sig att en hel del män trakasserar, förtrycker och slår kvinnor.

Måste det finnas psykologiska orsaker, eller rättare sagt handlar det enbart om psykologiska orsaker till att så många män i vårt land fortsätter att trakassera och använda våld i olika former mot kvinnor och mot andra män.

Eller måste det vara en psykologisk störning som gör att vi är ett antal män som jobbar med feministisk ideologi för att ta oss närmare det jämställda samhället.

När jag funderar över varför jag har börjat engagera mig för att motverka mäns våld mot kvinnor och för jämställdhet i samhället, så är det mycket mer rationella skäl till det. Jag tror på demokrati och människors lika värde.

När jag under 1960-talet växte upp och började fundera på demokratifrågor, på jämlikhetsfrågor, så blev det ganska uppenbart att det som då handlade om jämlikhet väldigt sällan lyfte fram att kvinnor och män värderades och lyssnades på, på olika sätt. Hade det inte varit så är jag rätt övertygad om att LO och SAF inte hade behövt skapa avtal för att avskaffa kvinnolönerna. Alltså det som med automatik innebar att kvinnor för samma arbete som män skulle ha 30 % mindre lön.

Inte heller hade det vara av vikt att Eva Moberg skrev den där artikeln om Kvinnans villkorliga frigivning, som också handlade om att män behöver bryta sina traditionella könsmönster och ta del av hushållsarbetet så att kvinnor för att bli självständiga inte skulle behöva arbeta både inom lönearbetsmarknaden samt ta hand om allt hushållsarbete själva.

Om Sverige skulle fortsätta att utvecklas till ett välfärdsland där alla människor skulle få ta del av utvecklingen, och där vi alla kvinnor såväl som män, skulle få möjlighet att tjäna så mycket pengar att vi kunde känna oss självständiga, inte beroende av någon annan när det gäller bland annat ekonomi. Ja, då var det viktigt att alla också fick vara med på lika villkor.

 

Där någonstans började jag inse att verkligheten inte såg ut på det viset, även om jag kanske borde ha förstått det redan tidigare då det var mamma som stod för de viktigaste sysslorna i vårt hushåll.  Alltså det som brukar kallas för hushålls- och omsorgsarbete, som jag numera också kallar för den funktion som skapar liv i samhället. Det andra, det som brukar kallas för produktion, är ju inte något annat än vad vi behöver i vårt samhälle för att kunna överleva. (Om jag nu pratar med idealistens och inte kapitalistens röst)

 

När jag sedan under 1970-talet fick möjlighet att göra lumpen. Då som de vuxna hade sagt till mig att jag skulle bli karl, fick jag klart för mig att arbetet inom vården också var en del av den sektor i samhället som skapade och reproducerade liv. Ja, jag gjorde lumpen och blev karl på kvinnokliniken i Eskilstuna.

Så för mig är det en rationell handling att arbeta med jämställdhetsfrågor. Jag menar att ett samhälle som inte tar vara på och ger alla människor, oavsett kön, samma makt att bestämma över sina egna liv och vårt gemensamma liv, inte är ett bra samhälle.

Det är lika rationellt som de män som begår våld mot kvinnor för att fortsätta att upprätthålla den makt de så gärna vill ha kvar. Lika rationellt är det för mig att vara en del i kampen för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men också att motverka mäns våld mot andra män. Det ser jag också som ett mål i den feministiska kamp jag för.

Jag har varit en del av Män för Jämställdhet sedan det startade som ett nätverk, kallat Manliga nätverket någon gång 1993. Jag är helt övertygad om att de frågor som vi jobbar med idag är viktiga för att vi ska uppnå ett jämställt samhälle. Ett demokratiskt samhälle.

Vi har verksamhet för unga killar, Killfrågor.se, där de kan resonera med lite äldre ungdomar på chatt om hur det är att växa upp som tonåring med förväntningar på att bli män i ett samhälle fyllt av normer och förväntningar på maskulinitet.

Vi har verksamhet för unga killar och tjejer, machofabriken, där de ges möjlighet att utifrån filmer och övningsmaterial fundera tillsammans om alla dessa normer för maskulinitet som inte så sällan är förknippade med våld.Vi har Frihet från Våld, projekt som handlar om att gå in och arbete med unga killar som kommit allt för nära våld, som ett sätt att lösa sina konflikter.

Vi har pappagrupper och stöd för jämställda föräldrautbildningar, för att män som ska bli fäder ges möjlighet att tillsammans med andra män, ibland lite mer erfarna, fundera och resonera om det stora som händer när de ska bli pappor.

Vi är med i debatten och skapar opinion för att frågan om män och maskulinitet ska debatteras och funderas över i skolor och på arbetsplatser, inte minst i media, för att samhället ska utvecklas till ett allt mer demokratiskt samhälle där alla ges större möjlighet att vara en viktig del.

Så som svar på den där underliga frågan om jag har haft problem i min barndom eftersom jag är feminist och jobbar med jämställdhet i en organisation som har maskulinitet och jämställdhet på dagordningen, så är svaret; Nej, det handlar inom om individuella psykologiska orsaker.

Det handlar om att det mest rationella vi kan göra i vårt samhälle är att arbeta för jämställdhet."

 

 

"Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis"

Tomas Wetterberg 58 år Ordförande för riksorganisationen Män för Jämställdhet.

"Jag kommer från vänsterrörelsen och har jobbat med demokratifrågor sedan tonåren. Tidigt märkte jag att kvinnor inte fick vara med i diskussionerna, det var då jag började reflektera. Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis. I grunden handlar det om att alla ska ha samma makt att påverka samhällsutvecklingen. Vi har inte kommit så långt som vi tror. Det finns, anser jag, fortfarande en förståelse för pojkar när de använder våld. Ta till exempel när pojkar ger sig på flickor på dagis. Det bortförklaras med att pojkar gör så för att de visar känslor. Eller när pojkar slåss med varandra. Det ursäktas med att det bara handlar om bus. Det här hänger i sin tur ihop med att det finns en uppfattning att pojkar inte kan visa känslor på annat sätt, vilket gör att machoidealen cementeras in i vuxenlivet. Manlighet är något helt annat.

Men det som kan vara svårt för män i dag är att hantera alla olika slags budskap om vad manlighet står för. Det frodas alltjämt en föreställning om att kvinnor vill ha en riktig karl, inte minst i media och reklam. Det kan vara svårt som man att hantera alla dessa signaler. Det är därför vi behöver prata mycket mer om vad mansidealet står för.

Jag har blivit farfar och slås av hur könsuppdelat industrin kring barn är. I leksaksaffärerna och i klädbutikerna. Så var det inte för 30 år sedan. Då fanns ett unisexmode och en större valfrihet. Går du in i en barnklädesbutik i dag är alla kläder tydligt märkta med en könsetikett. For boys, for girls. Då fattar man vilken backlash vi befinner oss i.”

(Från Uppsala nya tidning den 30 januari 2013)

Män och jämställdhet

Varför har det under så lång tid varit så svårt att sätta pojkar och män på dagordningen när det gäller jämställdhet?  Vinner eller förlorar männen på ett jämställt samhälle? I mitt arbete med jämställdhet vill jag ställa ”Rumpnisse-frågorna” som rör om det i våra funderingar om normer i samhället och varför vi lever som vi gör: Våffor ä de på detta viset?

Jämställdhetsarbete handlar inte om en kamp mellan kvinnor och män – det handlar om att skapa ett samhälle som blir rättvist för flickor, pojkar, kvinnor och män. Jämställdhet handlar om att män tar ett större ansvar för vård och omsorg, inte minst om sina egna barn. Jämställdhet handlar om att män inte ser maktdelning som ett hot, utan som en möjlighet. Jämställdhet handlar om att män inte strävar efter högre lön än kvinnor – utan lika lön för likvärdigt arbete. Jämställdhet handlar om att mäns våld mot kvinnor upphör, men det handlar också om att bryta normer som innebär att män utsätter andra män för våld.

Får männen göra kvinnojobb?

När allt fler kvinnor söker sig till traditionella manliga jobb där männen också önskas stanna kvar, så blir omsorgssektorn lidande. En del skyller på att det handlar om att dessa yrken är så lågt värderade, vilket syns tydligt i lönesättningen. Jag tror att detta är sant, men inte den enda sanningen. Det handlar också om att män enligt normen inte ”får” göra det som kvinnor traditionellt brukar göra. Vi har inrättat vår värld i en han- och en honvärld där pojkar och flickor förväntas tycka om olika saker. Genom alla sagor, lekar och historier vi för vidare ser vi till att våra föreställningar blir sanna.

Att arbeta med jämställdhet med fokus på män, innebär att uppmärksamma och jobba med förändringsprocesser i genusordningen hos pojkar och män. Pojkar förväntas tidigt vara drivande och starka. Varför då?  Vad gör vi med de pojkar som inte vill leva upp till omvärldens förväntningar?

Det finns mycket som tyder på att det är en form av maskulinitetskultur som kan ligga bakom att vissa pojkar får sämre betyg i skolan. Diskussioner kommer lite då och då om att skolan inte är anpassad efter pojkars sätt att önska sig tillvaron, men varför kan pojkar inte anpassa sig till hur skolan och kunskapsinhämtandet är utformat?

Är vi tillräckligt jämställda?

Det är svårt att säga om vi är tillräckligt jämställda, när vi fortfarande kan konstatera att kvinnor och män inte har samma möjligheter i vårt samhälle. Då tänker jag inte bara på att mäns arbeten värderas så mycket högre än kvinnors. Det är svårt att säga om vi nått det jämställda samhället, också för att vi aldrig varit där. Vi vet inte vad det innebär. Det finns också så många som vill definiera vad ”riktig” jämställdhet ska vara. Vi kanske ännu inte är överens ens om det?

Vi behöver lära oss se att alla uppgifter är lika viktiga om samhället ska bestå. Det kvinnor genom alla år har arbetat med – i hemmet och utanför hemmet - är en grundförutsättning för att männen och kvinnorna utanför denna sfär ska kunna jobba med det som kallas tillväxt.

Jämställdhet handlar främst om att titta på sig själv och ständigt ifrågasätta om jag skulle bemöta en kvinna på samma sätt som jag bemöter en man, och vice versa. Alltså på vilket sätt är jag med och upprätthåller det o-jämställda könsmönster som leder till att kvinnor och män fortfarande inte har samma villkor i vårt samhälle.

Text: Tomas Wetterberg
Tidigare publicerad i Göteborgs Personaltidning för medarebetare i Göteborgs stad utbilding nr.3 2012

 

Idag har jag haft en stark huvudvärk. När jag gjorde en twitter om att jag hoppades att det inte var mitt jämställdhetsarbete som ligger bakom min huvudvärk fick jag en kommentar jag tycker om. En vän till mig skrev att det kanske var en antifeministisk voodoo, som låg bakom. Ganska intressant tanke då jag, när jag nu börjat ett längre projekt där jag ska jobba som projektstödjare med jämställdhetsintegrering, har ägnat ett antal arbetsdagar åt att läsa och funderat över jämställdhetsintegrering. Varför går det så trögt, har jag tänkt. 

Alltså den där viktiga delen i jämställdhetsarbetet när alla de jämställdhetspolitiska målen ska omvandlas till verklighet, i alla tänkbara sammanhang. Det är märkliga funderingar som kommer in i min hjärna, när jag tagit mig tillbaka genom dokument så som regeringsbeslut, utredningar på regeringsnivå, mängder med metoder för att arbeta med frågan och inte minst tittat igenom hur många som faktiskt redan borde ha jobbat med frågan på ett mycket ingående sätt. Vi har ju ändå haft regeringsbeslut på att myndigheter ska integrera jämställdhet, sedan 1994. Borde vi inte ha kommit längre än vi har då?

Det är lite av samma upptäckt som jag gjorde när jag hade förmånen att finnas med som sakkunnig i utredningen om Kvinnofridsuppdragen. Slag i luften (SOU 2004:121) - kom betänkandet att heta. Det var inte många inom myndighetssfären som hade jobbat enligt de direktiv som Regeringen hade gett dem via regleringsbreven. Det var som att de tyckte sig ha bättre idéer om hur Regeringens politik skulle genomföras, och att de folkvalda inte skulle lägga sig i.

Någonstans här ute i verkligheten finns det ett motstånd mot att genomföra jämställdhetsåtgärder. Det är ett motstånd som vi ännu inte har tillräckligt med kunskap om. I alla fall har inte jag det. Ingrid Pincus skrev en del om det här i slutet på 1990-talet, där hon avslutade med sin avhandling om mäns motstånd och ambivalens. Hon disputerade 2002. Där kunde hon bland annat konstatera att det fanns olika former av motstånd, både passivt och aktivt. Men att de i båda fallen ändå kunde klassificeras som motstånd. Även det passiva motståndet måste väl ändå ses som aktivt, då en bestämmer sig för att vara passiv. Det är ju också ett sätt att utöva makt och kontroll, som Pincus skriver i ”Kvinnomaktutredingen” (SOU 1997:114)

Å så finns boken Motstånd och fantasi: historien om F, som kanske närmar sig problematiken ännu mer, då den handlar om det motstånd mot feminism. Feminism, genusvetenskap och jämställdhet är ju begrepp som hör samma intimt då de förutsätter varandra för ett fullgott jämställdhetsarbete. Kanske är det där skon klämmer. Feminismen ifrågasätter ju den rådande ordningen!

Så tänker jag om mycket jämställdhetsarbete just nu. Det finns mycket verksamheter i vårt land, där det jobbas intensivt med att integrera jämställdhetsperspektiv. Men hur långt är de beredda att gå?

När jag arbetade med jämställdhet i förskolan, fick jag ofta höra uttryck som att jämställdheten var på väg att gå för långt, när pojkar med glädje började leka med så kallade flicksaker, som dockor, rosa utklädningskläder och prinsess-slott. Det kom till och med en och annan fråga om vi höll på att göra pojkarna till homosexuella genom vårt genuspedagogiska arbete. Inte har jag hört några dylika frågor när så många projekt pågått som handlat om att få flickor att bryta in på pojkars arena. Så som till exempel alla de projekt som handlat om flickor och teknik.

Handlar dessa frågor om att så länge vi håller oss till de normer som män genom tiderna har skapat så är det inte så farligt? Stod det inte i den gamla jämställdhetslagen att

Är det samma problematik som dyker upp i huvudet på kvinnor och män när vi pratar om regional tillväxt och jämställdhet. Tänker de därute att kvinnor och tillväxt är motstridiga intressen? Vi vet ju sedan lång tid tillbaka att de yrken där det i huvudsak arbetar kvinnor har ett lägre ekonomisk värde. Tänker de att tillväxt är en ekonomisk term och därför kan det gå illa om vi blandar tillväxt och jämställdhet?

Tänker de att då kvinnors arbetsmarknad idag har lägre löner än mäns arbetsmarknad, så leder det till att tillväxten inte blir så hög om jämställdhet och tillväxt mixas.

Men om så är fallet, hur tänker de då? Menar de att de yrken som kvinnor utövar, i sig, är mindre värda? Att omvårdnaden av våra liv och livsbetingelser, är mindre värda?

Tänk om det är så, att just re-produktionen av liv är det som skapar tillväxt?

Referenser:
Pincus, Ingrid ”Män som hindrar och män som främjar jämställdhetsarbete”.
SOU 1997:114 Rapport till Kvinnomaktutredningen

Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt.
SOU 2004:121, Statens offentliga utredningar (SOU) 13 december 2004, Utbildningsdepartementet

Wahl, Anna med flera Motstånd och fantasi : historien om F. Studentlitteratur AB. 2008

Jag sitter på tåget på väg hem. Egentligen skulle det ta mig, via Katrineholm, till Linköping. Men med en allt tilltagande förkylning och feber, var jag tvungen att ställa in. Förlåt mig för det Forum för Genusvetenskap i Linköping och ni som tänkt lyssna på mig där.

I stället sitter jag här och funderar på vad som händer i mitt liv just nu.

Det blir lite blickar på Facebook och lite blickar på Twitter, för där kan jag följa vänner och andra kvinnor och män, som jag på något sätt har relation och vänskap med. Mina värden påverkas av mina vänners och deras värden, jag lever i en struktur som är föränderlig. En av mina vänner är Eddy Nehls. Att följa hans tankar ger inspiration. När jag uppgraderade mig på hans tankar fick jag dessa ord:

”Bloggande är för mig ett sätt att tänka. Orden, behöver läsa den för att se vad och hur jag tänker. Kanske är det därför samtalet tilltalar mig, för det är ett annat sätt att bli varse hur det som uppstår inne i mitt huvud landar och förstås. Tänkande är en kollektiv, dialogisk verksamhet, håller med Johan Asplund om det. Först när man ser eller hör sina tankar går det att förstå och bedöma dem, och först när någon annan tar del av dem får de mening. Och inte förrän tankarna omsatts i handling går det att avgöra dess värde”

Så vill jag använda mig av min blogg.

Det gav mig inspiration till att fundera över den debatt jag hamnade i, igår kväll. Jag, Pelle Billing, Johan Lundberg och Ulf Mellström på en scen där temat för kvällen var kampen om mannen. Det blev en förväntad tuppfäktning från första början, även om jag själv bestämt mig för att försöka vara med i ett samtal i stället för debatt.

Mitt svar på den inledande frågan om det finns en kamp om mannen i dialogen om jämställdhet, var igår liksom alltid, att det känns som att det pågår en kamp om vem som ska ha tolkningsföreträdet på vad feminister och andra som vill ha jämställdhet menar med just jämställdhet och feminism.

Innan debatten fanns det några kvinnor som på Facebook ställde frågan om varför inte kvinnor var inbjudna till panelen. Varför endast  män i en panel för att fundera över mäns förhållande till feminism, som var en av tanketrådarna som hade aviserats. Jag tycker att den frågan är viktigt. För även om jag tycker mig vara en feminist som mycket väl kan försvara feminismens idé, inte minst när vi ska resonera om mäns plats i den feminisiska rörelsen, så finns det problem med att jag tillhör den överordnade kategorin. Som man och feminist måste jag hela tiden reflektera över just detta. Just detta blev också, för mig, så oerhört tydligt i gårdagens debatt. (För det blev en debatt och inget samtal.)

Jag upplever det som att Billing och Lundberg vill omtolka feminismen. Dels som att det bara finns en form av feminism. Dels för att det är kvinnor som har skapat och har ledande roller i utvecklingen av feministiska idéer. Ja, kanske är det också så, när vi pratar jämställdhet, att de som idag kallar sig jämställdister vill omtolka vad som är den rätta och sanna jämställdheten. Jag skrev begreppet ”sanna” medvetet här, för Lundberg upprepade vid flera tillfällen igår att forskningen måste söka sanningen. Som om sanningen vore objektiv.

Jag fick intrycket av att Lundberg och kanske också Billing, menar att liberalismen är en överideologi som inte är kollektiv, medan feminismen och genusvetenskapen (all feminism och genusvetenskap?) är en kollektiv idé och därmed inte bra för mänskligheten. Tyvärr fick jag inte chansen att fråga dem, även om jag gjorde ett litet försök, om inte liberalism också är en kollektiv idé om individens rättigheter.

Men jag vill ändå säga att nästa gång jag blir inbjuden till en dialog med Pelle Billing så tänker jag svara ja. Visst upplevde jag det som att Pelle Billing blev arg vid några tillfällen igår. Visst blev både han och Lundberg högljudda och tog därmed över ordet. Jag skulle kunna kalla det för uppövade maskulina debattknep, men det behöver inte vara så.

Framför allt vill jag prata mer med Pelle Billing, för jag tror att vi båda har mål med vårt arbete som inte är helt olika. Men då vår uppfattning om vägen till detta mål tycks vara så väldigt olika vore det spännande att fundera tillsammans över vad vi kan lära av varandra för att korta våra respektive vägar.

Jag vill också be dig Pelle, för jag tror du läser det här, att inte vara så snabb med att sätta etiketter på oss som har andra värderingar än du. När jag läser dig på Twitter och i din blogg, för jag ett intryck av att du använder ord som ”radikalfeminist” och tok-radikalfeminist” som nedvärderande beteckningar. Jag tror nämligen att den delen av gårdagens debatt som tenderade till ”sandlåda” har med detta att göra. Det blev beteckningar som att vi tillhör olika läger när vi snarare försöker föra ett samtal om hur vi ska komma framåt för att uppnå det som vi alla i panelen var överens om igår, nämligen att målet är; ” … att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv” (citat från Regeringens hemsida)

 

”En människa formas under hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, men även samhället, grupptillhörighet och omgivningens förväntningar formar en människa.”

Tänk på dessa meningar som är hämtade från den idag öppnade utställningen med konst av Torsten Billman. En konstnär som var oerhört aktiv under 1930-40- talen och under de progressiva åren i mitten på 1970-talet. Ja, han var aktiv mellan och efter dessa år också. Men det är bilderna från dessa år som jag har fastnat mest för.

I dessa bilder ser jag en först en ung man, som liksom jag längtade ut i världen för att få upptäcka mig själv, eller vad som nu skulle upptäckas. Jag ser hur dessa upptäckter ger erfarenheter som leder till kunskaper om orättvisor i vår värld. Jag ser hur han, liksom jag, tar allt mer strid för de som brukar kallas för ”underdogs”. Det som de överordnade, oavsett vilken form av överordning, tycker sig kunna behandla hur de vill utifrån sin maktställning. De flesta av dessa överordnade är män, och maskuliniteten som struktur trycker sig på både Torsten Billman och mig. Han visar upp den och ifrågasätter den, så som jag ser det, i sin konst.

Mina ungdomsår var inte som sjöfarare. Men jag fick relativt tidigt möjligheten att resa runt och möta människor på båda sidor om den så kallade muren mellan öst och väst. Jag fick åka buss och jag fick göra det med konstnärer som hade musiken som sin konstform. De vänner jag fick hemma i Örebro var också tänkande människor som ifrågasatten dåtidens förtryck. Mina kunskaper om världen formades bland vakna kvinnor och män som ifrågasatte den rådande kapitalistiska ordningen, som förtryckte folk i Vietnam , Kambodja och i gruvorna i Kiruna. De som förtryckte var i huvudsak män.

Jag försöker också påvisa orättvisa strukturer i min omvärld. Jag ifrågasätter dem genom mina ord. I föreläsningar, i bloggandet och microbloggandet och genom mitt engagemang för jämställdhet och feministiska frågeställningar via bland annat Män för Jämställdhet.

Å nu har jag och Torsten Billman mött varandra.

Jag har fått vara med och forma texter till denna fantastiska utställning som visas på Sjöfartshistoriska museet i Göteborg. Jag har genom att samtala med kloka människor som bygger upp utställningen, genom att titta på bilder som Billman skapat, och genom att läsa sådant som andra skrivit om denna man, skapat funderingar om hur Torsten förhållit sig till den genusordning han befann sig i. Och jag är helt övertygad om att han också har funderat mycket om den maskulinitet som formade samhället på hans tid.  

En människa formas hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, står det i texten. Men jag tänker att hemmet inte är någon oas som har sina egna värderingar. Utanför hemmet finns vi hela tiden i våra olika verkligheter, i våra olika sammanhang, där vi hela tiden ifrågasätter och ifrågasätts. Normer skapar vi tillsammans utifrån de värden som de starka krafterna i vår omgivning har. Jag är inte densamma som den Tomas som gick på Olaus Petriskolan under 1960-talet. Torsten Billman utvecklades från en pojke som hade kraven på sig att bli skräddare, som sin pappa, och han blev 1900-talets största träsnittsgrafiker, som i sin konst speglade den verklighet som behövde ifrågasättas. Vi båda ifrågasätter de normer som finns runt oss utifrån de olika tider vi lever i. Men jag tror vi skulle vara goda vänner i dagens dialog om maskulinitet och genus.

Till den text som inledde denna blogg och som finns med på utställnigen, har jag fått lägga till följande:

Skräddaren och sjömannen kan vara två ytterligheter i maskulinitets-ordningen i början av 1900-talet? Kvinnorna i Billmans tidiga uppväxt verkar också ha fungerat som inspirationskällor för Torsten värderingar. Hur tänker han när han går i land, runt om i världen, och ser kvinnors och mäns utsatthet? Är det detta som Billman sedan kommer att skildra i sin konst?

Jag tycker du som är i Göteborg någon gång innan den 5 januari ska passa på att se denna utställning och fundera på vad du längtar efter eller till…

 

I dag fick jag på Twitter och Facebook se att Per Ström återigen tänker lämna jämställdhetsdebatten. Jag säger återigen med en viss tvekan, för jag har någon form av minne att han sagt det förr. Oavsett det, tycker jag faktiskt inte det känns så himla bra att han lägger av utifrån den motivering han själv skriver om på SVT Debatt. Där han för övrigt också kommer att få utrymme att berätta om detta också i sändning.

Orsaken som Per Ström nämner är att han är så utsatt för hot för att han har en avvikande åsikt, skriver han i sitt inlägg.

Jag tänker inte vara med i en sandlådedebatt om vem som är utsatt för mest hot och kränkningar, men mitt intryck är att vi som inte delar Ström¨s och hans följares åsikter, vi som vet att det finns en genusvetenskap och är feminister, har fått många hot under de år som gått. Hoten blir dessutom allt starkare. Det är många kvinnor som under de senaste åren fått utstå mängder med olika hot och kränkningar. Framför allt de kvinnor som är tydliga i sitt feministiska engagemang. De namn som Per Ström tar upp i sin artikel är bara några av dessa.

Också vi män som har gett oss in i arbete med att förändra maskulinitet och genusordningen har fått en hel del kommentarer och hot. Det har kommit en hel del kommentarer här på bloggen, som jag valt att inte publicera. Likaså får vi på Män för Jämställdhets bloggsida många kommentarer med kränkande budskap. Hur det ser ut för mina kamrater som är aktiva i maskulinitetsdebatten, hur telefonsamtalen kan låta och vad som sägs om oss på andra sidor och i kommentarer, tänker jag kan vara onödigt att dra upp här. För oss män som jobbar med dessa frågor, är de dock ganska ”milda” i förhållande till de kommentarer med kränkningar som kvinnor blir tvingade att utstå. Men inte desto mindre så är de hinder för många av oss i vårt skrivande och tänkande i officiella sammanhang.

Det är inte bra när debattörer som tänker olika inte kan föra goda samtal med varandra. Per Ström har själv haft en hel del kränkande uttryck i sin blogg. Han har inte heller tagit ansvar för de allt mer kränkanden kommentarer som följt i hans spår, på hans blogg. Jag tänker att vi som skriver också har ansvar för att hålla rent från sådant vi inte ställer upp på. Därför känns det underligt att Per Ström nu slutar skriva för att han känner sig utsatt för hot, som är så lika dem han faktiskt varit med att skapa.

När jag dessutom läser kommentarerna på Per Ström´s artikel så blir jag ännu mer orolig för framtiden. De män som har följt honom verkar nu gå in i ett ännu hårdare fördömmande av oss som inte tycker som Ström. Jag blir orolig för att kränkningarna och hoten nu blir allt hårdare, från alla de män som känner sig hotade.

För trots allt så finns det något som varit bra med Per Ström. Jag tänker på det han själv skriver i dagens artikel, att han inte ”köper den feministiska verklighetsbeskrivningen” att han ”inte tror på könsmaktsordningen” Han har i sina inlägg sagt tydligt det som så många inte törs säga. Han har intagit den ståndpunkt som Carin Holmberg efterlyste på Feminististribunalen. Den som står upp för att ojämställdhetens ska bestå. De som vi kan förhandla könskontraktet med på ett tydligt sätt.

Vi som jobbar med jämställdhet vet att det finns ett starkt motstånd. Men det är mest en känsla vi bär. Vi får sällan höra att någon är emot jämställdhet. Vi anar tecken på det. Vi ser det i SCB´s senaste rapport Om kvinnor och män. Vi märker av det i passiviteten hos dem som antar jämställdhetspolicys, men så händer inte mer. Det är sällan någon är så tydlig som Per Ström, när han säger att han inte tror på genusvetenskapen och feminismen. Fast så många tänker som han, som uppmuntrat honom på hans blogg och i kommentarerna på hans artikel på SVT Debatt.

(För övrigt är det intressant att han återigen får så mycket uppmärksamhet för att han gör ett utspel. Både artikel och deltagande i kvällens Debatt på TV)

 

 

I dag är det två månader sedan jag skrev det förra blogginlägget. Alldeles för lång tid för att hålla en blogg levande. Förlåt mig för det och ge mig åter en chans att bli en blogg du läser åtminstone en gång i veckan?

Det har hänt en hel del spännande inom maskulinitetsområdet under de här två månaderna. Den utredning som Regeringen tillsatte om Män och jämställdhet, är en av dessa händelser.

 Redan när jag skrev min rapport, Vill man ha jämställdhet?, önskade jag att en ny utredning borde tillsättas. Min idé med den utredning jag vill se är att följa upp Lars Jalmert undersökning från 1982. Den som visar på att svenska män i princip är för jämställdhet, men att vi verkar vilja att någon annan man ska ta klivet först. Vi vet ju att det idag faktiskt finns en hel del män som tagit klivet in i ett mer aktivt jämställdhetsarbete. Det är väl kanske inte så många fler män som valt att arbete inom det vi kallar kvinnodominerade arbeten? Men en uppföljande undersökning kunde visa på om några värderingsförskjutningar har skett. Så här skrev jag då, som en avslutning på den förslagslista på åtgärder jag hade skapat:

”Vill män vara mer aktiva? Är mina förslag i takt med den syn män har på jämställdhet idag? Jag menar att det nu är hög tid att göra en uppföljning på Lars Jalmert’s undersökning om den svenske mannen. Den gjordes 1982 och vi är nu framme i år 2002. Vi skulle kunna låta Jalmert gå vidare och se hur vi nu fungerar. Vi män har haft möjlighet att välja föräldraledighet sedan 1974. Vi har också haft många kampanjer de senaste 20 åren om mäns våld mot kvinnor utan att färre kvinnor blir misshandlade. Det som mest har hörts efter dessa kampanjer är mäns ilska över att utpekas som förövare. Mitt förslag är att ett nytt Projekt Män och jämställdhet får i uppdrag att avsätta 30 % av sin tid för att tillsammans med Lars Jalmert genomföra en ny stor undersökning om den svenska mannens ”i-princip-inställning”. Det finns idag mycket tyckande och vi behöver en vetenskaplig rapport kring detta ämne. Denna undersökning kan då också ge de svar vi behöver för att veta om pappagrupper leder till mer föräldraledighet hos män.”

Män för Jämställdhet har sedan dess försökt att påverka de olika regeringarna att arbeta med mansfrågor inom jämställdhetsarbetet. Regeringens utredning verkar inte ha det uppdrag jag önskat mig, men jag är ändå positiv till att någon form av dialog om dessa frågor kommer att startas av en regeringsutsedd utredare.

Det där med värdeförändringar, som jag skrev om lite tidigare i det här inlägget, var något vi pratade om på en väldigt bra konferens i Norrbotten, igår. Maskulinitet i Norrbotten var rubriken och temat för dagen.

Jari Kousmanen, Eira Andersson, Lena Abrahamsson och Eddy Nehls var forskarna som kom med de vetenskapliga perspektiven. Där fanns sedan flera föreläsare med det praktiska perspektivet.

Makten sitter i kulturen – kulturen är något vi hela tiden gör, var ett understatement som kom under dagen. Ett annat var den genusyrsel vi kan känna när vi gör vår könsresa. Lätt att likna vid de studier som finns vad gäller klassresenärer. Resan handlar om de upplevelser män erfar när vi kommer in i kvinnodominerade sektorer och som också kvinnor upplever i mansdominerade sektorer. Kanske är de dock lite skilda då maskulinitetsnormen under så lång tid varit modell för åt vilket håll vi alla förväntas resa.

Vi pratade också om hur de manliga traditionerna blir som hjälteberättelser. Berättelser som bland annat upprätthåller den maskulina gruvkultur, som många män fortfarande tycks värna. Trots ett ökat antal kvinnor i gruvarbetarleden, upplever många av dessa kvinnor ett motstånd i den kultur männen tycks värna. Men det går framåt.

Under konferensen, och inte minst nu när jag sitter och tänker tillbaka på gårdagen, kommer en fundering om genusordnandet jag närt länge, tillbaka. Jag tänker att det borde vara dags nu att fundera över vilka olika värden genusordnandet har skapat hos kvinnor, respektive män, som grupp. I mycket undersökningar kan vi se hur det är kvinnor som i huvudsak driver frågor om väldfärd med inriktning på barn- och äldreomsorg, skola, sjukvård, miljöfrågor och liknande. Männen, som grupp, tycks vilja det som går under benämningen tillväxtfrågor. Det som en del kallar för de ”hårda” värdena så som gruv,- skogs och andra näringslivsfrågor. Ser en på utvecklingen i Norrbotten blir det tydligt när nu gruvindustrin expanderar igen. Hit vill de locka både kvinnor och män till välbetalda arbeten. Det fungerar rätt så bra. Men drivet att locka kvinnor och män till välfärdens alla omsorgsyrken går inte lika bra. Ja, de syns inte ens i marknadsföringen, tycker jag.

Då tänker jag, vilket jag menar är en tanke i genusordnandet, att vi måste inse att liv är grunden för vår existens. Liv kan vi endast få genom omsorg om varandra. Allt det som sker inom den tjänstesektor som handlar om omsorg, där så klart skolan och lärandet om att hämta in kunskap är en del, borde vara minst lika viktig när vi pratar om tillväxt. Det vi bryter från gruvor och skogen, det vi förädlar och tillverkar i våra fabriker, är egentligen varor som förbrukas inom hela omsorgssektorn. Där jag så klart inkluderar den enskilda individens handlingar också på sin fria tid, eller i familjelivet.

Jag tror att Norrbotten skulle kunna bli en förebild i praktiken, för detta. Här arbetar de intensivt för att förändra de värden som finns runt kön. De har långt kvar när det gäller att få män att bryta in på kvinnodominerade sektorer. Men med det arbete det hållit på med rätt länge, där konferensen igår var ett led och med det arbete de gör när omtag för en nygammal stad ska ske, kan kliva fram ännu mer när det gäller förändringar i genusordnadet. Läs mer på Kiruna 2.0

Tänk om sedan gruvägarna också inser att vi behöver hela den gemensamma sektorn för att deras gruvarbetare ska må bra, så kanske de använder sina stora vinster till löneutveckling för dem som jobbar i skolor, omsorgen och sjukvården. För visst har också lönerna en viss betydelse för att kvinnor och män ska välja också dessa yrken. Jag tänker att när t ex LKABM säger att de värnar Norrbotten, så måste det ju mena både naturen och kulturen i Norrbotten. Vilket innebär att de också värnar människorna som lever i Norrbotten. Eller?

Jag har tagit semester en vecka från mitt engagemang. För att den semestern ska fungera, rent tankemässigt, var jag tvungen att åka till en ö i den Italienska skärgården. I den enskilt belägna byn, långt från Wi-Fi, försökte jag att hålla min hjärna borta från vad som händer i resten av världen. Det är inte lätt! Det blev några facebook- och twitterbesök, vilket kommer att stå mig dyrt. Och visst reagerade jag på en del mäns vådliga farter på de slingriga, smala vägarna som finns på ön. Men inte något kontrollerande av vad som hände i världen för övrigt, via media av något slag.

 

På flygresan hem från Rom (miljökompenserat så klart) öppnar jag dock först Dagens Nyheter och sedan Aftonbladet. Direkt kommer jag in i den värld jag resten av året är engagerad i för att förändra. I DN beskrivs krigen som pågår i både Syrien och Somalia, samt den så kallade finanskrisen i Europa. I Aftonbladet möter mig mina feministiska vänner från SKR (Sveriges kvinno- och Tjejjourers Riksförbund) Carina Olsson och Olga Persson i en debattartikel. Där kommenterar de tidigare sommarrapporteringar om våldtäkter i Sverige. Just i den artikeln handlar det om, att sanningen om våldtäkter är att de flesta begås i hemmen av en för kvinnan känd man. Inte så som media vill framställa det, av överfallsvåldtäkter av för kvinnorna okända män. Återigen signalerar SKR hur viktigt det är att uppmärksamma att 98 % av de misstänkta förövarna är killar och män. Eller i antal nästan 6 000 män år 2006.

 

När jag sedan bläddrar vidare till nästa sida i Aftonbladet möter mig en skrämmande rukbrik, som känns som att den inte är ny. "Höggs ihjäl efter festen" med underrubrik "Pappan grillade med barnen - sedan dödade han mamman" Förutom Aftonbladets dramatiska modell för att beskriva just detta dåd, finns också en faktaruta där vi får läsa att år 2011 gjordes 29 972 anmälningar av misshandel mot kvinnor som är över 18 år, vilket är en ökning sedan året innan med cirka 600 utsatta kvinnor. Vi får också veta att i 85 % av dessa ärenden är det en man som är misstänkt. BRÅ:s siffror om att det är i snitt 17 kvinnor som dödas på detta sätt kvarstår - tyvärr. I denna artikel får en annan feministisk vän kommentera fakta. Malin Olsson från Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige), beskriver också hur stödet till utsatta kvinnor minskar på grund av resursbrist.

 

Med denna öppning av media från Sverige är det alltså slut på semester från engagemang. Om en nu kan ta semester från engagemang? Den skönlitteratur jag valt att ta med mig på resan påminde mig om att de frågor vi i Män för Jämställdhet, Roks och SKR är engagerade i, tyvärr inte är speciellt nya. I Helmer Linderholms bok, Nunnorna, från 1981 beskriver han kvinnornas utsatthet, i den tid när Sverige förvandlades från katolskt kristet land, till protestantistiskt kristet land. Hur männen i denna tid såg kvinnornas egna engagemang för rättvisa i samhället och i sitt eget liv, som hotfullt för sin egen existens. Även då det handlade om så fridsamma kvinnor som de som levde i kloster.

 

I alla tider som vi har kunskap om tycks samhälls- och familjestrukturer handlat om att män på olika sätt ska kontrollera kvinnor. Inte så sällan med synnerligen underliga förklaringar. Bland annat bibelns ord om att kvinnan är skapad som nummer två när Gud skapade människorna, eller att han måste ha kontroll på vem som ska få ta del av hans arv. 

 

Är det inte dags att vi moderna män och kvinnor gör upp med den kulturella ordning vi har i våra samhällen? Är det inte dags att fler pojkar och män engagerar sig för att förändra den ordning som leder till att så många män misstänks för att använda våld mot kvinnor och mot andra män? I debattartikeln från SKR finns också några tips vad vi kan göra gemensamt i samhället för att förändra de normer som leder till detta våld. Insatser som också kan leda till ett högre mått av jämställdhet i vårt samhälle.

 

 

I dag är den internationella kvinnodagen. En dag som är skapad för att, som det står i Nationalencyklopedien, vara en ”högtidsdag firad /…/ med möten och demonstrationer för att markera kvinnosolidaritet och föra fram aktuella reformkrav.” för kvinnors rättigheter. En dag som sedan 1977 har varit rekommenderad av FN för att uppmärksamma kvinnors situation i världen.

Jag arbetar hela dagarna året om, och är engagerad på min fria tid, med jämställdhet och min ingång är att få fler män aktiva i arbetet för jämställdhet. Just nu är jag anställd för att stödja dem som dagligen arbetar med att stödja ESF-projekt att integrera jämställdhet i sin projektorganisation. I dagarna två har vi haft dialog om hur detta arbete ska bli ännu bättre. Underbart arbete, inte minst den 8 mars.

I kväll tänkte vi att vi skulle avsluta dessa två dagar med att tillsammans med några TCO:förbund fira den internationella kvinnodagen. Vi lyssnade på Carin Götblad, polischefen från Stockholm som gjort och gör ett fantastiskt arbete för att öka mångfalden inom polisen. Hon gav oss en föreläsning om sitt arbete och jag fick mängder av tankar och idéer om hur jag kan bli en bättre samordnare och ledare. Men jag undrar om inte Karin Götblad behöver fundera mer över vad som skiljer jämställdhet och jämlikhet.

Vi fick också höra en fantastisk sångröst som kom från en före detta riksdagsledamot. Att Tasso Stafilidis kunde sjunga så vackert och att han är en så underbar artist har jag inte förstått tidigare. Detta till lika vacker sång och pianospel av Helen Sandgren Åsberg. Jag rekommenderar er att se deras föreställning Kärlekens pris, som vi fick höra utdrag ur. Så fort jag får chansen ska jag också se hela föreställningen. Men…

Samtidigt som jag känner att kvällen gav mig oerhört mycket av glädje, smärta, kärlek och tips från en kvinnas ledarskap att ta till mig, blir jag väldigt bekymrad.

Den internationella dagen för kvinnor är, för mig, fortfarande oerhört viktig för att sätta fokus på solidaritet med kvinnor och kvinnors situation i Sverige och världen.

Jag blir allt mer orolig för att det som brukar benämnas för ett kritiskt förhållningssätt på normer i samhället, förtar fokus på kvinnors situation och det o-jämställda samhället. Vi behöver en dialog om hur vi ska fortsätta arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män. På varför det fortfarande är viktigt att hålla begreppen rätt i tanken. Vi behöver en dialog om hur vi förhåller oss till feminism, intersektionalitet och normkritisk pedagogik. Jag blir allt mer orolig för, att om vi inte reder ut detta förhållande återigen kommer att ta några steg bakåt i jämställdhetsarbetet. Kanske är vi på väg tillbaka till den tid innan 1960 då vi enbart pratade om jämlikhet och ”glömde” att maktordningen mellan könen finns inom alla grupper av människor.

Jag vet inte om jag har rätt eller fel – men jag är bekymrad när vi till och med den 8 mars lägger fokus på jämlikhet i stället för på kvinnans situation i det o-jämställda samhället.

Det finns många som har frågat mig om varför jag valt att lämna partipolitiken. Det finns dem som tycker det är bra att jag gjort det och det finns dem som ifrågasätter om detta ska vara nödvändigt, ”bara” för att jag är ordförande för en partipolitiskt obunden organisation. Så här i början av år 2012 kan det vara bra att jag förklarar det för er som undrar.

För mig är det viktigt att arbeta med jämställdhets- och genusfrågor, med fokus på att problematisera maskulinitet. Maskulinitet, eller mannen som den strukturella normen i samhället, är viktigt att fundera över när vi ska uppnå jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet.

Jag vill fokusera på de frågor som driver mig och som gör att jag också är ordförande för Män för Jämställdhet. Som partipolitiskt obunden känner jag att mitt fokus på dessa frågor leder längre, än om jag är med i ett parti. Alla politiska partier kombinerar jämställdhets- och genusfrågorna med sina olika ideologiska värderingar. Jag vill med min kunskap och med vår organisations idéplattform kunna vara en pådrivare på alla politiska partier. Liksom jag vill bjuda in mig och Män för Jämställdhet till andra organisationer i vårt samhälle. Privata och kooperativa såväl som offentliga sådana.

I vårt land arbetar alla politiska partier på olika sätt med jämställdhetsfrågor, precis som det finns mängder med organisationer och individer som gör detsamma. De kunskaper jag har om genus, maskulinitet och jämställdhet kommer från praktik och forskning och jag hoppas nu få en mer trovärdig position, då jag inte är "bunden" till ett politiskt parti. Jag vet inte varför, men verkligheten fungerar tyvärr så.

Med det vill jag också säga att jag därmed slutar värdera om det är rätt eller fel om de politiska partierna är pragmatiska eller inte. Om de arbetar med jämställdhetsfrågor för att få väljare, eller om det gör det för att frågan ska flyttas framåt blir något jag kan kritisera på ett mer trovärdigt sätt, utan att bli beskylld för att vara ”sosse”.

Jag fortsätter med andra ord att göra allt vad jag kan för att så många som möjligt ska ta till sig de kunskaper som finns om hur vi ska uppnå ett jämställt samhälle. I år ska jag också försöka att bli en bättre skribent här på bloggen, skriva artiklar som jag ska försöka få publicerade lite här och där. Och kanske finns jag också och föreläser eller håller utbildning någon stans nära dig.

Gott 2012 på er alla som läser min blogg!