Så är frågan på dagordningen igen då. Frågan som återkommit vid jag vet inte hur många gånger de senaste trettiofem åren (kanske ännu längre än så, men nu stannar jag på trettiofem år då det är den tid jag själv varit delaktig i jämställdhetsarbetet). Det dröjer nog inte så länge till den andra stora frågan kommer att kastas in i mediakarusellen också.

Vad är det då för stor fråga som återigen är på tapeten? Och i vilken form av bostad sitter den tapeten?

Jo de stora frågor som varit på tapeten under så många år, med jämna mellanrum, är om män kan vara feminister? Frågan som brukar komma ungefär samtidigt är om manligheten är i kris. Den sista frågan är ännu inte aktuell, så den får vi spara till den dyker upp.

Debatten, eller i alla fall dialogen, som jag funderar om den här gången tror jag startade med att inlägg i Aftonbladet kultur, av Cecilia Djurberg den 4 november. Egentligen är hennes artikel en kommentar till en undersökning som SIFO gjort på beställning av Svenska Dagbladet. Det visar sig i den undersökning att det inte är fler än 28 procent av männen som tillfrågas som vill kalla sig själva för feminister. En nedgång från 2014 då vi var 40 procent som tyckte de var ok att kallas oss feminister. Samtidigt som siffran är nästan densamma som år 2010 då vi var 27 procent män som ansåg oss vara feminister.

Men hur är det nu med feminismen och männen? Ja, kanske är det lika bra att ställa frågan också hur det är med feminismen och kvinnorna, så håller vi oss inom jämställdhetens ram. Inget kön blir utan. Eller var tar vi vägen med det kön som inte är definierbart? Kan hen vara feminist?

Du som läser det här märker säkert att det finns en viss irritation/ironi i den inledande texten. Visst kan det vara så. Det är lite tröttsamt att det återkommer så ofta utan att vi behöver definiera vad vi menar med feminism. Kanske blir då frågan också mycket svårare, samtidigt som svaret kanske blir så mycket enklare.

Några män som finns på ledande position inom det politiska partiet Feministiskt initiativ gick in i den här dialogen efter det att Erik Uddenberg, som är konstnärlig ledare på Folkteatern i Gävle, gick igång på Djurbergs artikel med konstaterande att han inte kallar sig för feminist. ”Varför? Därför att jag är man, och att det innebär att feminismen hotar privilegier som jag, om jag är uppriktig, inte kan bortse från att jag har.” I ärlighetens namn menade han dock att han ställde upp på feminismens idé, men att han som man inte vill ta kvinnornas plats.

Männen från F! förklarar att feminismen är en ideologi ”inte bara i privatlivet”. Att ”politisk feminism är att verka mot strukturella orättvisor, värna alla människors lika rätt och arbeta för en hållbar värld.” Med andra ord är det inte så underligt att män kan kalla sig för feminister, om vi vill vara en del av en förändring med jämställdhet som mål. En förändring som handlar om att bryta ner de patriarkala strukturer som existerar i dag. Feminism utgör inte ett hot mot enskilda män, så länge vi inte önskar att försvara den ojämställdhet som existerar. 

I Dagens Nyheter pågår en serie som handlar om män som slår. Eller kanske rättare sagt en serie om vad att göra åt män som slår. Den 14 november publicerades en artikel där den nuvarande ordföranden för MÄN, Alán Ali, intervjuas.

– Vi män är problemet, men vi har också lösningen. Det är upp till oss att förändra vårt beteende. Alla män slåss inte och alla män misshandlar inte - men vi har ett kollektivt ansvar att protestera och säga ifrån, säger denne kloke man i intervjun. Ali lyfter också, liksom männen från F!, det viktiga i att se hur de förtryckande patriarkala strukturerna ”är desamma över hela världen: män har makten och kvinnor är underordnade”. 

Här tror jag att samtalet borde kunna tas vidare. För visst är det så att feminism är en politisk ideologi, med jämställdhet mellan könen som mål. En idé som i grunden handlar om att se hur vår värld är genusordnad på så sätt att kvinnor generellt har mindre makt och inflytande än män, sämre betalt för de yrken där de är i dominans och annat som är ett resultat av denna underordning. En ordning som ytterst också innebär att många män upprätthåller denna ordning med fysiskt och psykologiskt våld.

Men feminism är inte bara att se denna ordning, utan framförallt att skapa handling så att ordningen förändras till jämställdhet mellan kvinnor och män. Denna handling är något som både kvinnor och män kan utföra om vi önskar en förändring. Det handlar som jag ser det också om att både män och kvinnor behöver fundera på vad som är måttstocken för denna förändring. Är det att kvinnor ska få samma privilegier som män (om det nu är privilegium att inneha denna maktposition)? Eller handlar det om att män ska inse att de mönster/normer som genusordningen skapat för kvinnor är det som också skapar liv och välfärd för män. Som jag ser det handlar den feministiska kampen om att förändra vårt samhälle i grunden.

Men då kommer vi åter till den där frågan om vad feminism är för något. För när jag pratar om att jag ser feminismen som en del i att förändra samhället i grunden. Alltså en form av revolutionär rörelse. En rörelse som inser att patriarkatet och kapitalismen går hand i hand. Då är jag rädd för att liberala feminister inte håller med. Oavsett om de definierar sig som män, kvinnor eller något annat.

Som avslut på detta inlägg vill jag sammanfatta min uppfattning med att säga att det för mig är självklart att män kan ansluta sig till den feministiska rörelsen. Vi behöver inte stoppa in det lilla ordet pro, innan vi säger att vi är feminister. Men vi ska nog fundera över om det räcker med att vara feminist om vi vill samhällsförändring. Kanske skiljer det då en del på om jag är liberal, konservativ eller socialistisk feminist. Eller om jag är ekofeminist, queerfeminist, etisk feminist (som kd kallade sig ett tag) eller någon annan form av feminist.

Eller kanske pragmatisk feminist?

 

 

#bitterpitten, Feminism, Maskulinitet,

 

"Mycket tyder på att Emmabodafestivalen har blivit en drogliberal mötesplats, där just drogerna har en framskjuten position." Av den anledningen ska inte denna musikfestival få tillstånd att genomföras framöver. 
Kanske har den biträdande regionpolischefen rätt när han menar att några langare på en musikfestival drar ungdomar in i drogträsket. Detta för att de vistas inom samma område och lyssnar på likartad musik. 
Drogliberaler är ett hot mot vårt samhälle. Eller hur?

Låt oss tänka in en annan scen, med utgångspunkt i ovanstående:

Polisen har uppmärksammat att Operakällaren i Stockholm har blivit mötesplats för personer med låg skattemoral, så kallade skatteliberaler. Nu tänker de därför att tillståndet att bedriva verksamhet ska återkallas. Låg skattemoral och spritförsäljning går inte ihop enligt lagen.

Efter att en hög tjänsteperson inom ekopolisen fått tips om hemliga klubbar för rikemän, genom att läsa tidningen Veckans affärer  har spaning genomförts på dessa restauranger. En artikel som visade på klubbar som enbart släpper in miljardärer, riskkapitalister och entreprenörer. Dessa klubbar skulle bland annat finnas på Operakällaren.

Tänk dig in i scenariot när rika män träffas i dessa slutna rum. Vad kan de då byta tankar, idéer och planer för, om inte olika former av skatteplanering? Nu har ju också regeringen gett Skatteverket i uppdrag att granska transaktioner som finns på EU:s svarta lista över världens skatteparadis. Kanske är ekobrottspolisen nyfikna på vilka som finns med i dessa klubbar. Inte minst efter paradisläckan har vi ju fått klart för oss att det finns en hel del skatteliberala ekonomijurister som letar hål i skattelagstiftningen. Entreprenörer som prövar gränsen mellan det lagliga och det olagliga. Skatteliberala krafter som ser till att minst 40 miljarder kronor undanhålls via skatteparadis varje år. Pengar som exempelvis skulle räcka till minst 100 000 undersköterskor eller skolgång för 400 000 barn. Är inte dessa skatteflyktingar ett hot mot vårt samhälle?

För om om vi ska följa mottot att alla är lika inför lagen, kanske också Fru Justitias vågskål ska svinga in i de sammanhang där skatteliberaler har sina möten. Det är väl inte en helt främmande tanke att det på klubbar för rika personer finns rådplägning om vad att göra av sina förmögenheter, utan att dela med sig till vår gemensamma välfärd. När dessa klubbar dessutom finns i miljöer där unga nyrika och wannaberika florerar. För som polischefen uttryckte det på sin presskonferens blir inte alla som får kontakt med droger missbrukare vid första tillfället.

Så då blir väl inte alla som finns i skattedemoralisende sammanhang skattesmitare. Men risken finns!

(Ovanstående artikel är inspirerad av Fredrik Strages krönika den 18 oktober i Dagens Nyheter. Den är skriven som en övning i att skriva krönika, vilket är en del av den utbildning jag går i journalistik och opinionsbildning.)

Ett år har gått sedan #metoo tog fart i Sverige och vi män har inte tagit till oss speciellt mycket av budskapet. Men är det så konstigt när vi lägger ansvaret på enskilda män, som kanske inte förstår att de är en del av det vi brukar kalla för manssamhället?

Det är inte fler än fem procent av männen som instämmer i påståendet att kvinnors röster under #metoouppropen har fått dem att rannsaka sitt eget beteende, i en undersökning som riksorganisationen MÄN presenterade den 16 oktober. Där framkommer dock att 85 procent av de svarande männen anser att män gemensamt bör ta ett större ansvar för att motverka sexualiserat våld och trakasserier som begås av män. Samtidigt som hälften av de svarande menar att det handlar om andra män än de själva. 43 procent av männen menar att #metoouppropens berättelser på något sätt fått dem att ifrågasätta sitt eget beteende. Det är bra!

Undersökningen är utförd av KantarSIFO under perioden 4 – 10 oktober 2018.  Ett år efter det att #metoorörelsen drog i gång i Sverige. Ett riksrepresentativt urval innebär att rösterna kommer från hela landet. Åldern på de 1072 intervjuade är mellan 18 – 79 år.

I en annan undersökning, utförd av Novusundersökningar på uppdrag av SVT Nyheter, svarar 45 procent av männen att de tror att män som tidigare kränkt kvinnor ändrat sitt beteende. 36 procent av männen menar att män säger ifrån vid oacceptabelt beteende i högre grad i dag än innan #metoouppropen. Intressant i den undersökningen, som vänder sig till de som identifierar sig som kvinnor och män, är att endast 28 procent av kvinnorna håller med i det första påstående och 26 procent håller med i det andra. Det finns alltså en diskrepans mellan vad männen säger sig ha gjort och hur kvinnor uppfattar männens förändring.

I en artikel i Aftonbladet den 11 oktober menar Torbjörn Sjöström, VD på Novus, att deras undersökning visar att det framför allt är kvinnor som ändrat sitt beteende och nu säger ifrån och anmäler i högre grad än tidigare.

Jag som varit engagerade i den så kallade rörelsen bland män för jämställdhet sedan början av 1980-talet, ställer mig nu frågan om denna förändring är ett resultat av #metoo?
Eller om #metoo är en del av den långa feministiska kamp för jämställdhet som bedrivits under många år? Med denna undran vill jag inte förringa den kraft som #metoorörelsen ändå är, samt dess betydelse för att ta oss ännu några steg närmare det jämställda samhället.

Arbetet för att få män engagerade för kvinnors rättigheter och jämställdhet är en lång och strävsam kamp som bedrivits länge. I huvudsak av kvinnor. Motståndet från det jag kallar manssamhället har hela tiden varit märkbar.

Det har alltid funnits några män som solidariskt ställt upp på kvinnornas kamp. Ibland som en del av den feministiska rörelsen – feministiska män. Ibland som någon form av stödfunktion – profeministiska män.

De senaste 45 åren har olika initiativ för att engagera fler män i jämställdhetsarbetet och därmed bryta gamla förlegade könsmönster pågått. Regeringar har initierat Idégrupper om män och manlighet, kampanjat för förändrad papparoll och delad föräldraledighet. Projekt om män, maskulinitet och jämställdhet har genomförts, liksom en statlig utredning om män och jämställdhet. Samtidigt som dessa initiativ från staten pågått har också några rörelser bland män funnits i civilsamhället.

Problemet som jag ser det är att i stort sett allt det som gjorts för att förändra män har i huvudsak skett på individnivå, utan en tydlig koppling till att det behövs stora samhällsinsatser för att förändra den könsmaktsordning som existerar. Det är inte bara inom skolan som det behövs insatser för att motverka traditionella könsmönster.   Vi behöver också på en genomgripande nivå arbeta vidare mer systematiskt med jämställdhetsåtgärder.

När vi ännu inte gjort det i tillräckligt hög omfattning är det kanske inte så underligt att åttio procent av männen i MÄN:s undersökning inte alls eller bara till viss del tycker att #metoouppropens berättelser ska få dem att rannsaka sig själva. Eller att sex procent inte har någon åsikt alls i frågan. För i ett individualistiskt samhälle kanske mannen ser problematiken, men inte att han själv kan vara en bidragande orsak. Både i det som sker och till förändring.