"Mycket tyder på att Emmabodafestivalen har blivit en drogliberal mötesplats, där just drogerna har en framskjuten position." Av den anledningen ska inte denna musikfestival få tillstånd att genomföras framöver. 
Kanske har den biträdande regionpolischefen rätt när han menar att några langare på en musikfestival drar ungdomar in i drogträsket. Detta för att de vistas inom samma område och lyssnar på likartad musik. 
Drogliberaler är ett hot mot vårt samhälle. Eller hur?

Låt oss tänka in en annan scen, med utgångspunkt i ovanstående:

Polisen har uppmärksammat att Operakällaren i Stockholm har blivit mötesplats för personer med låg skattemoral, så kallade skatteliberaler. Nu tänker de därför att tillståndet att bedriva verksamhet ska återkallas. Låg skattemoral och spritförsäljning går inte ihop enligt lagen.

Efter att en hög tjänsteperson inom ekopolisen fått tips om hemliga klubbar för rikemän, genom att läsa tidningen Veckans affärer  har spaning genomförts på dessa restauranger. En artikel som visade på klubbar som enbart släpper in miljardärer, riskkapitalister och entreprenörer. Dessa klubbar skulle bland annat finnas på Operakällaren.

Tänk dig in i scenariot när rika män träffas i dessa slutna rum. Vad kan de då byta tankar, idéer och planer för, om inte olika former av skatteplanering? Nu har ju också regeringen gett Skatteverket i uppdrag att granska transaktioner som finns på EU:s svarta lista över världens skatteparadis. Kanske är ekobrottspolisen nyfikna på vilka som finns med i dessa klubbar. Inte minst efter paradisläckan har vi ju fått klart för oss att det finns en hel del skatteliberala ekonomijurister som letar hål i skattelagstiftningen. Entreprenörer som prövar gränsen mellan det lagliga och det olagliga. Skatteliberala krafter som ser till att minst 40 miljarder kronor undanhålls via skatteparadis varje år. Pengar som exempelvis skulle räcka till minst 100 000 undersköterskor eller skolgång för 400 000 barn. Är inte dessa skatteflyktingar ett hot mot vårt samhälle?

För om om vi ska följa mottot att alla är lika inför lagen, kanske också Fru Justitias vågskål ska svinga in i de sammanhang där skatteliberaler har sina möten. Det är väl inte en helt främmande tanke att det på klubbar för rika personer finns rådplägning om vad att göra av sina förmögenheter, utan att dela med sig till vår gemensamma välfärd. När dessa klubbar dessutom finns i miljöer där unga nyrika och wannaberika florerar. För som polischefen uttryckte det på sin presskonferens blir inte alla som får kontakt med droger missbrukare vid första tillfället.

Så då blir väl inte alla som finns i skattedemoralisende sammanhang skattesmitare. Men risken finns!

(Ovanstående artikel är inspirerad av Fredrik Strages krönika den 18 oktober i Dagens Nyheter. Den är skriven som en övning i att skriva krönika, vilket är en del av den utbildning jag går i journalistik och opinionsbildning.)

Ett år har gått sedan #metoo tog fart i Sverige och vi män har inte tagit till oss speciellt mycket av budskapet. Men är det så konstigt när vi lägger ansvaret på enskilda män, som kanske inte förstår att de är en del av det vi brukar kalla för manssamhället?

Det är inte fler än fem procent av männen som instämmer i påståendet att kvinnors röster under #metoouppropen har fått dem att rannsaka sitt eget beteende, i en undersökning som riksorganisationen MÄN presenterade den 16 oktober. Där framkommer dock att 85 procent av de svarande männen anser att män gemensamt bör ta ett större ansvar för att motverka sexualiserat våld och trakasserier som begås av män. Samtidigt som hälften av de svarande menar att det handlar om andra män än de själva. 43 procent av männen menar att #metoouppropens berättelser på något sätt fått dem att ifrågasätta sitt eget beteende. Det är bra!

Undersökningen är utförd av KantarSIFO under perioden 4 – 10 oktober 2018.  Ett år efter det att #metoorörelsen drog i gång i Sverige. Ett riksrepresentativt urval innebär att rösterna kommer från hela landet. Åldern på de 1072 intervjuade är mellan 18 – 79 år.

I en annan undersökning, utförd av Novusundersökningar på uppdrag av SVT Nyheter, svarar 45 procent av männen att de tror att män som tidigare kränkt kvinnor ändrat sitt beteende. 36 procent av männen menar att män säger ifrån vid oacceptabelt beteende i högre grad i dag än innan #metoouppropen. Intressant i den undersökningen, som vänder sig till de som identifierar sig som kvinnor och män, är att endast 28 procent av kvinnorna håller med i det första påstående och 26 procent håller med i det andra. Det finns alltså en diskrepans mellan vad männen säger sig ha gjort och hur kvinnor uppfattar männens förändring.

I en artikel i Aftonbladet den 11 oktober menar Torbjörn Sjöström, VD på Novus, att deras undersökning visar att det framför allt är kvinnor som ändrat sitt beteende och nu säger ifrån och anmäler i högre grad än tidigare.

Jag som varit engagerade i den så kallade rörelsen bland män för jämställdhet sedan början av 1980-talet, ställer mig nu frågan om denna förändring är ett resultat av #metoo?
Eller om #metoo är en del av den långa feministiska kamp för jämställdhet som bedrivits under många år? Med denna undran vill jag inte förringa den kraft som #metoorörelsen ändå är, samt dess betydelse för att ta oss ännu några steg närmare det jämställda samhället.

Arbetet för att få män engagerade för kvinnors rättigheter och jämställdhet är en lång och strävsam kamp som bedrivits länge. I huvudsak av kvinnor. Motståndet från det jag kallar manssamhället har hela tiden varit märkbar.

Det har alltid funnits några män som solidariskt ställt upp på kvinnornas kamp. Ibland som en del av den feministiska rörelsen – feministiska män. Ibland som någon form av stödfunktion – profeministiska män.

De senaste 45 åren har olika initiativ för att engagera fler män i jämställdhetsarbetet och därmed bryta gamla förlegade könsmönster pågått. Regeringar har initierat Idégrupper om män och manlighet, kampanjat för förändrad papparoll och delad föräldraledighet. Projekt om män, maskulinitet och jämställdhet har genomförts, liksom en statlig utredning om män och jämställdhet. Samtidigt som dessa initiativ från staten pågått har också några rörelser bland män funnits i civilsamhället.

Problemet som jag ser det är att i stort sett allt det som gjorts för att förändra män har i huvudsak skett på individnivå, utan en tydlig koppling till att det behövs stora samhällsinsatser för att förändra den könsmaktsordning som existerar. Det är inte bara inom skolan som det behövs insatser för att motverka traditionella könsmönster.   Vi behöver också på en genomgripande nivå arbeta vidare mer systematiskt med jämställdhetsåtgärder.

När vi ännu inte gjort det i tillräckligt hög omfattning är det kanske inte så underligt att åttio procent av männen i MÄN:s undersökning inte alls eller bara till viss del tycker att #metoouppropens berättelser ska få dem att rannsaka sig själva. Eller att sex procent inte har någon åsikt alls i frågan. För i ett individualistiskt samhälle kanske mannen ser problematiken, men inte att han själv kan vara en bidragande orsak. Både i det som sker och till förändring.

 

Män är den grupp i samhället som begår flest brott, är en utsaga vi ofta får höra. Finns detta samband mellan män, maskulinitet och kriminalitet och vad i består i så fall detta? För att belysa den frågan behövs forskning och praktik, något som arrangörerna menar saknas i tillräckligt hög grad.

Länsstyrelsen i Örebro län samt Region Örebro län genomför nu den nionde konferensen i serien ”Maskulinitet i förändring”. Den 11 oktober är City konferens i Örebro fylld av personer från hela landet. Temat för i år är maskulinitet och kriminalitet. Ett tema där det enligt Kerstin Lillje, Särskild sakkunnig i jämställdhet på Länsstyrelsen i Örebro, varit lite svårare att hitta föreläsare till än tidigare år.

Vad detta kan bero på är svårt att säga, men kanske handlar det om att sambandet mellan män och kriminalitet inte har anammat genusperspektiv i så hög grad ännu, säger Lillje. Intressant är att det är först när Kriminalvården fått i uppdrag att inkludera jämställdhet i sitt ordinarie arbete, som de lyft in att arbeta specifikt med mansnormer.

Konferensserien Maskulinitet i förändring har funnits i Örebro sedan år 2010, då dåvarande Landshövding Rose-Marie Frebran ansåg att det vore bra att lyfta upp frågan om män och maskulinitet i samband med det Bernadottejubileum som pågick under hela år 2010 i Örebro. Första konferensen kom därmed att handla om sambandet mellan maskulinitet och våld, men med fokus på att motverka våldet. Serien har sedan start genomförts i samarbete med Region Örebro län och organisationen Män för Jämställdhet i Örebro. Teman som avhandlats genom åren är män och våld, hälsa, utbildning, makt, idrott, föräldraskap, sexualitet, politik och i år är alltså män och kriminalitet i fokus.

Syftet med dessa konferenser är att lyfta maskulinitetsnormer som råder och reflektera över vad som kan göras för att förändra de som inte är gångbara i ett jämställt samhälle. Arrangörerna ser också dessa konferenser som en mötesplats för de som arbetar i praktiken och forskare inom de teman som presenteras. Jämställdhet och genusförändring är grunden för konferenserna och är en del av Länsstyrelsens och Region Örebro läns strategier för att arbeta med jämställdhetsfrågor.

Förra årets konferens blev ifrågasatt av Sverigedemokraterna i en motion till regionledningen, om det är rätt att Region Örebro Län lägger skattemedel på konferenser som dessa.

Anna Swift-Johannison, som arbetar inom Region Örebro län som jämställdhetstrateg, förklarar att det finns flera olika skäl till att genomföra konferenser med detta tema;
 - Vårt största uppdrag är hälsa. Män dör tidigare och söker vård senare. Män tar fler risker i till exempel trafik och med droger och alkohol. Maskuliniteten skapar alltså en sämre livskvalitet för enskilda män och förhöjda kostnader för regionen. Därför behöver Region Örebro län delta i att problematisera maskulinitet.

Liksom Länsstyrelsen menar Region Örebro län att det är självklart att med kompetensutbildning vara en del i länets opinionsbildning för jämställdhet.

- Vi ska bidra till kritiskt tänkande. Vi ska vara en attraktiv region som baseras på värderingar som allas lika värde, därför måste diskussion om dessa frågor hela tiden hållas levande, säger Anna Swift-Johannison

Föreläsare på årets konferens:

Ida Klingzell - Lokal samordnare i brottsförebyggande frågor på Länsstyrelsen i Örebro län.
Tove Pettersson - Professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
Philip Lalander - Professor och forskningsledare vid Institutionen för socialt arbete i Malmö
Jonas Lemon - Projektledare på RFSU där han arbetar med att föra samtal om maskulinitet med unga män som är häktade
David Ivarsson - Leg. Psykolog som arbetar på Kriminalvårdens huvudkontor inom enheten för behandling
Dr. Susanne Strand - Docent i kriminologi vid Örebro universitet
Martin Lind - Sociolog och Universitetslektor på Örebro universitet som med sitt perspektiv som sociolog och deltagare i en motorcykelklubb som tillsammans med dagens moderator ska reflektera över dagen om maskulinitet och kriminalitet.