Peter Söderström, är en man som arbetat med jämställdhetsfrågor minst lika länge som jag. Vi möttes första gången när jag var på Länsstyrelsen i Örebro för mitt första riktiga jämställdhetsprojekt. Peter jobbade då på Länsstyrelsen i Västernorrland. Han har hela tiden haft som utgångspunkt att lyfta fram mäns ansvar för våldsfrågorna. Samt hur vi ska jobba förebyggande för att förändra de maskulinitetsideal som gör pojkar till våldsamma män.

I dag arbetar Peter som strateg på Reality chek, en del av Talita. Peter tog initiativ till den debattartikel några andra aktiva män, inklusive jag, varit delaktiga i. Som pubilcerades i Svenska Dagbladet. Nu kan ni läsa den i sin helhet nedan, ni som inte har tillgång till Svenska Dagbladet.

"Pornografin är central i en värld där omfattningen av killars och mäns
sexualiserade våld mot flickor och kvinnor uppnår epidemiska proportioner.
Det är en global multimiljard-dollar industri, som skapats och ägs av män,
där män är målgrupp. Av alla nedladdningar på internet relateras 35% till
pornografi. Pornografin profiterar på att cyniskt exploatera och utnyttja,
framför allt unga, flickor och kvinnor som varit utsatta för olika former av
sexualiserat våld, är marginaliserade och socioekonomiskt utsatta, till en
industri där de skall förnedras, avhumaniseras och bli utsatta för mer
sexualiserat våld.
Männen inom pornografin ges som uppgift att kalla kvinnorna horor, spotta
på dem, penetrera dem så de får skador i analen och underlivet, köra ner
penis i halsen tills de kräks, slita dem i håret, binda fast, piska, strypa och
slå. Pornografin är motsatsen till sexuell hälsa. Pojkar och män ska få
utlösning av att flickor och kvinnor förnedras och blir utsatta för sexualiserat
våld. Våldet döljs i pornografin genom att kvinnorna uppmanas att reagera
neutralt eller visa att de njuter, oavsett hur avhumaniserande eller våldsamma
handlingarna är.
Därför är det inte överraskande att forskning visar ett otvivelaktigt samband
mellan de män och killar som konsumerar mycket pornografi och ökad
sexuell aggression mot kvinnor och tjejer. Pornografin har vuxit fram i en
samhällskontext där män historiskt haft rätt till kvinnors liv, kropp och
sexualitet. Kvinnorörelserna har de senaste 100 åren genomdrivit avgörande
förändringar. Olika former av sexualiserat våld har kriminaliserats. Kvinnor
har rätt till sin egen kroppsliga integritet och kan idag ha sex med vem de vill
för sin egen njutnings skull. Samtidigt upprätthålls en kultur där pojkar och
män socialiseras in till att objektifiera och sexualisera flickor och kvinnor, vars
konsekvenser, tydliggjordes av de miljoner flickor och kvinnor som 2017
skrev hashtagen #metoo i sociala medier.
Män har skapat den samhällsstruktur som föder sexism och det är vi män
som utövar nästan allt sexualiserat våld. Därför är det vårt ansvar att aktivt
bryta ner förutsättningarna för att flickor kallas hora, tafsas på och blir
våldtagna i grundskolan, utsatta för sexualiserat våld som barn i sina familjer,
som vuxna i relationer, på arbetsplatser eller i det offentliga rummet. Vi män
är beslutsfattare, partners, fäder, vänner, kollegor. Oavsett roll har vi ett tungt
ansvar att motverka alla former av könsdiskriminering och sexism, där en av
våra viktigaste uppgifter är att se, förstå och motverka folkhälsoproblemet
pornografi. Män som politiker kan i det jämställdhetspolitiska arbetet mot
mäns våld mot kvinnor prioritera kampen mot pornografi i högre grad.
Män i chefsställning kan skapa trygga arbetsplatser fria från sexualiserade
trakasserier och införa filter mot pornografi. Män som arbetar med barn och
unga kan fokusera på förebyggande arbete där kritisk kunskap om
pornografi ingår. Män som lever i relation och män som fäder kan ta initiativ
till samtal med sina partners och barn om vad närhet, sexualitet, respekt och
samtycke är. Alla män kan reflektera kritiskt över sin egen syn på kvinnor,
föra samtal med andra män om vad ömsesidig sexualitet är, ifrågasätta
andra mäns sexistiska och kränkande handlingar mot kvinnor och sluta se
på pornografi. Vi behöver omsätta vårt ansvar till jämställd praktik och
utveckla en sexualitet byggd på samtycke, fri från förtryck, diskriminering
och våld."


Peter Söderström, Strateg, Reality Check
Mikael Thörn, Senior Utredare, Jämställdhetsmyndigheten
Mikis Kanakaris, Verksamhetsutvecklare, 1000 Möjligheter
Ingvar Rönnbäck, grundare av Another Development Foundation
Marcus Svensson, Sakkunnig i jämställdhet
Tomas Wetterberg, Sakkunnig i jämställdhet
Peter Svensson, föreläsare inom jämställdhet och våldsförebyggande
Harry Skärlund, föreläsare och debattör

Mänsvåldmotkvinnor,
För någon dryg vecka sedan hittade jag mitt namn i Nerikes Allehanda. NA är Örebro läns lokaltidning. Egentligen handlade det inte om mig, den gången. Det var en artikel som handlade om några "länskändisar" som tagit initiativ till ett upprop om att reformera Svenska akademin. Ett upprop jag så klart skrev under på. Gör det du med om du håller med.
Men NA hade kollat upp namnen som skrivit under. Fanns det några fler länskändisar. Å se där. De hade hittat mig. De hade också givit mig en titel, som jag nu känner starkt för att leva upp till. Den gjorde mig glad och gav inspiration till att försöka bli just det.
Nämligen; Jämställdhetsbloggare 
 
Just i samma veva dök en debattartikel upp i NA, som jag tänkte var ett bra underlag för en blogg. Men jag bestämde mig snabbt för att det är ännu bättre om jag svarar på den i tidningen. Sedan får det bli en blogg.
När tidningen i dag lyfte in mitt svara - känner jag att det svaret också är värt att lyfta in i min blogg.
 
Men först ursprungsartikeln:

 

Visst ska vi räkna kön!

Jämställdhet är på agendan som aldrig förr skriver Utas och Wigers, som representerar det högerpolitiska partiet Medborgerlig samling, i en insändare. På något sätt tycker jag de har rätt i detta, i ord. Men min uppfattning är att jämställdhet och genus är på agendan i hög utsträckning för att motståndet till denna samhällsutveckling idag är stark.

Som jag uppfattar Utas och Wiger, representerar den syn de presenterar en del av detta motstånd. Ett motstånd som inte så sällan grundar sig i okunskap om vad jämställdhet egentligen handlar om. Detta visar de redan i början av sin insändare, där de menar att en problembeskrivning av jämställdhet skulle vara att ”jämställdhet vore synonymt med lika andel av kvinnor och män överallt”

Att de sedan lyfter fram likartade biologistiska argument som motståndare mot kvinnors rösträtt, rätten för både kvinnor och män att nyttja föräldraförsäkring och föräldraledighet, samt andra viktiga reformer för att kvinnor och män ska tilldelas samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter visar också på ett lågt intresse för den kunskap som ligger bakom vår strävan till ett jämställt samhälle.

Sakfrågan för deras insändare är vad de väljer att kalla kvotering av kvinnor och män. ” Vi vet helt enkelt inte om 50/50 är det som är mest jämställt!” skriver de retoriskt. Nej hur kan vi veta det när vi aldrig befunnit oss i ett jämställt samhälle?

I det jämställdhetsfrämjande arbetet är positiv särbehandling eller könskvotering, ett kvantitativt instrument av många, för att skapa en bredare bas för inflytande och kompetens. Att könskvotera innebär att bestämma sig för en jämn fördelning där andelen kvinnor respektive män i en grupp är 40/60. Det vill säga att båda könen uppnår en andel på 40 procent men ingen av dem överstiger 60 procent. Könskvotering är idag inte något som lagstadgats, utan det är högst frivilligt. Könskvotering är heller inte lösningen på djupgående och strukturella problem i olika organisationer eller samhällen, men det är steg på vägen genom att man verkar för en större fördelning av människor med olika erfarenheter. 

Oavsett om vi tror på de biologistiskt präglande argument som framförs i Medborgerlig samlings insändare, eller om vi är av uppfattningen att kön/genus är något som socialt konstrueras utifrån de förväntningar som vi har på respektive kön, så är det väl ändå rätt tydligt att om vi i egenskap av att vara kvinna eller man har tilldelats olika egenskaper och funktioner i samhället, så bör väl dessa erfarenheter tas tillvara.

 

Tomas Wetterberg
Jämställdhetsivrare

 

Så är frågan på dagordningen igen då. Frågan som återkommit vid jag vet inte hur många gånger de senaste trettiofem åren (kanske ännu längre än så, men nu stannar jag på trettiofem år då det är den tid jag själv varit delaktig i jämställdhetsarbetet). Det dröjer nog inte så länge till den andra stora frågan kommer att kastas in i mediakarusellen också.

Vad är det då för stor fråga som återigen är på tapeten? Och i vilken form av bostad sitter den tapeten?

Jo de stora frågor som varit på tapeten under så många år, med jämna mellanrum, är om män kan vara feminister? Frågan som brukar komma ungefär samtidigt är om manligheten är i kris. Den sista frågan är ännu inte aktuell, så den får vi spara till den dyker upp.

Debatten, eller i alla fall dialogen, som jag funderar om den här gången tror jag startade med att inlägg i Aftonbladet kultur, av Cecilia Djurberg den 4 november. Egentligen är hennes artikel en kommentar till en undersökning som SIFO gjort på beställning av Svenska Dagbladet. Det visar sig i den undersökning att det inte är fler än 28 procent av männen som tillfrågas som vill kalla sig själva för feminister. En nedgång från 2014 då vi var 40 procent som tyckte de var ok att kallas oss feminister. Samtidigt som siffran är nästan densamma som år 2010 då vi var 27 procent män som ansåg oss vara feminister.

Men hur är det nu med feminismen och männen? Ja, kanske är det lika bra att ställa frågan också hur det är med feminismen och kvinnorna, så håller vi oss inom jämställdhetens ram. Inget kön blir utan. Eller var tar vi vägen med det kön som inte är definierbart? Kan hen vara feminist?

Du som läser det här märker säkert att det finns en viss irritation/ironi i den inledande texten. Visst kan det vara så. Det är lite tröttsamt att det återkommer så ofta utan att vi behöver definiera vad vi menar med feminism. Kanske blir då frågan också mycket svårare, samtidigt som svaret kanske blir så mycket enklare.

Några män som finns på ledande position inom det politiska partiet Feministiskt initiativ gick in i den här dialogen efter det att Erik Uddenberg, som är konstnärlig ledare på Folkteatern i Gävle, gick igång på Djurbergs artikel med konstaterande att han inte kallar sig för feminist. ”Varför? Därför att jag är man, och att det innebär att feminismen hotar privilegier som jag, om jag är uppriktig, inte kan bortse från att jag har.” I ärlighetens namn menade han dock att han ställde upp på feminismens idé, men att han som man inte vill ta kvinnornas plats.

Männen från F! förklarar att feminismen är en ideologi ”inte bara i privatlivet”. Att ”politisk feminism är att verka mot strukturella orättvisor, värna alla människors lika rätt och arbeta för en hållbar värld.” Med andra ord är det inte så underligt att män kan kalla sig för feminister, om vi vill vara en del av en förändring med jämställdhet som mål. En förändring som handlar om att bryta ner de patriarkala strukturer som existerar i dag. Feminism utgör inte ett hot mot enskilda män, så länge vi inte önskar att försvara den ojämställdhet som existerar. 

I Dagens Nyheter pågår en serie som handlar om män som slår. Eller kanske rättare sagt en serie om vad att göra åt män som slår. Den 14 november publicerades en artikel där den nuvarande ordföranden för MÄN, Alán Ali, intervjuas.

– Vi män är problemet, men vi har också lösningen. Det är upp till oss att förändra vårt beteende. Alla män slåss inte och alla män misshandlar inte - men vi har ett kollektivt ansvar att protestera och säga ifrån, säger denne kloke man i intervjun. Ali lyfter också, liksom männen från F!, det viktiga i att se hur de förtryckande patriarkala strukturerna ”är desamma över hela världen: män har makten och kvinnor är underordnade”. 

Här tror jag att samtalet borde kunna tas vidare. För visst är det så att feminism är en politisk ideologi, med jämställdhet mellan könen som mål. En idé som i grunden handlar om att se hur vår värld är genusordnad på så sätt att kvinnor generellt har mindre makt och inflytande än män, sämre betalt för de yrken där de är i dominans och annat som är ett resultat av denna underordning. En ordning som ytterst också innebär att många män upprätthåller denna ordning med fysiskt och psykologiskt våld.

Men feminism är inte bara att se denna ordning, utan framförallt att skapa handling så att ordningen förändras till jämställdhet mellan kvinnor och män. Denna handling är något som både kvinnor och män kan utföra om vi önskar en förändring. Det handlar som jag ser det också om att både män och kvinnor behöver fundera på vad som är måttstocken för denna förändring. Är det att kvinnor ska få samma privilegier som män (om det nu är privilegium att inneha denna maktposition)? Eller handlar det om att män ska inse att de mönster/normer som genusordningen skapat för kvinnor är det som också skapar liv och välfärd för män. Som jag ser det handlar den feministiska kampen om att förändra vårt samhälle i grunden.

Men då kommer vi åter till den där frågan om vad feminism är för något. För när jag pratar om att jag ser feminismen som en del i att förändra samhället i grunden. Alltså en form av revolutionär rörelse. En rörelse som inser att patriarkatet och kapitalismen går hand i hand. Då är jag rädd för att liberala feminister inte håller med. Oavsett om de definierar sig som män, kvinnor eller något annat.

Som avslut på detta inlägg vill jag sammanfatta min uppfattning med att säga att det för mig är självklart att män kan ansluta sig till den feministiska rörelsen. Vi behöver inte stoppa in det lilla ordet pro, innan vi säger att vi är feminister. Men vi ska nog fundera över om det räcker med att vara feminist om vi vill samhällsförändring. Kanske skiljer det då en del på om jag är liberal, konservativ eller socialistisk feminist. Eller om jag är ekofeminist, queerfeminist, etisk feminist (som kd kallade sig ett tag) eller någon annan form av feminist.

Eller kanske pragmatisk feminist?

 

 

#bitterpitten, Feminism, Maskulinitet,