11 april och jag är tillbaka

0kommentarer

Oj… nu var det länge sedan jag skrev något här på bloggen. Orsaken till det är bland annat att jag under förra veckan var i Vologda i Ryssland. Det var inte det enklaste att finna tid och dator att använda för att skriva blogg eller kolla mejl. Men vilken händelserik vecka det var!

De första dagarna for vi runt till olika institutioner, typ ungdomscenter, psykoterapicenter, familjeplaneringscenter, skolor och sjukhus. Vi mötte en mängd kompetenta kvinnor och män som nästan alla menade att föra in genusperspektiv i deras verksamheter var nödvändigt. Inte bara önskvärt, utan verkligen NÖDVÄNDIGT. Denna nödvändighet kommer sig bland annat av att maskuliniteten i Ryssland leder till en mängd olika problem. Mäns våld mot kvinnor är otroligt utbrett, 14 000 kvinnor mördas varje år i Ryssland och då vet vi att mörkertalet förmodligen är lika högt där som här 80 %. Fortfarande ser man mäns våld mot kvinnor som ett familjeproblem i Ryssland. Män tar alldeles för lite ansvar för sina barn. Det är inte alls ovanligt att männen drar från sitt föräldraansvar vilket inte allt för sällan leder till att mamman blir så ensam att hon inte kan behålla barnet.

Mitt starkaste intryck under veckan är från Julia, en ung kvinna som arbetar som socialpedagog på ett jättestort sjukhus.  Hennes uppgifter är att alldeles ensam ta hand om barn som mamman har lämnat in på sjukhuset för att hon inte kan behålla det. Barnen lämnas ibland direkt utanför dörren på sjukhuset eller polisen hittar det övergivna barnet någonstans. Julias uppgift är att försöka finna barnets mor, skapa någon form av stöd via den socialtjänst som finns, eller skapa en annan placering av barnet någon stans. Kanske blir de placerade på ett barnhem. Julia och alla dem vi mötte vill så mycket i att hjälpa det ryska folket till en drägligare tillvaro. Vår uppgift är att stödja dem i detta med att också föra in jämställdhetsperspektiv och då fram för allt se till att maskuliniteten i Vologda förändras. Med en förändrad maskulinitet och med nya strukturer som kan arbeta tillsammans för att barn, kvinnor och män ska ges möjlighet till större ansvartagande kommer det verkligen att gå framåt också i Vologda och Ryssland.

Det är inte så svårt att se tillbaka i vårt land hur utvecklingen mot välfärd har gått hand i hand med jämställdhetsutvecklingen. Även om vi inte använde de begrepp och den forskning vi har idag är det ändå kvinnors slit och vardag som påverkat välfärdsutvecklingen. Det finns fortfarande behandlingshem och institutioner i vårt land som inte fått upp ögonen för genusfrågan, men med allt mer forskning inser också dem att vårt bemötande av kvinnor och män och de förväntningar och föreställningar vi har om manligt och kvinnligt är hinder för människors utveckling. Maskulina stereotyper som innebär att män tappar fotfäste totalt om de blir utan jobb och blir försörjda av kvinnor lever också i vårt land. Men de är starkare i Ryssland och många andra länder där förändringen inte kommit lika långt. Jag brukar ofta tänka på vad som skulle ha hänt med min pappa, om han 1954 gått till sin arbetsköpare och bett om ledigt för att ta hand om sin nyfödde son. Troligen hade chefen gett honom sparken på stört och hans arbetskamrater mobbat ut honom fullständigt. Troligen hade mamma också fått höra att hon inte var en riktig kvinna som inte tog hand om sina barn utan lät en man göra detta. Eller skulle han ha upplevts som en man om han gjorde det?

Det finns fortfarande i vårt land arbetsgivare och arbetskamrater som har attityder och värderingar som dessa, men ack så otydligt. (Titta bara på JämO´s ärenden.) Attityder som bygger på djupa värderingar om att kvinnor och män är komna från olika planeter och inte ska korsa varandras områden allt för mycket. Det vi kallar för genussystem. Visst är det underligt att det lever kvar i Sverige?


Kommentera

Publiceras ej