Vilken härlig dag det var idag. Kallt ute, jag glömde hatten, varmt i själen och ett stort hyllande till både damernas och herrarnas hockeylag. Jag tycker det känns riktigt kul att idrottsverige den här gången tog det som själklart att vi har bra idrottare av alla könen. Det är jag glad för.

På förmiddagen idag satt jag tillsammans med en andra jämställdhetsarbetare och funderade över varför det är så vanligt att kvinnor, i resonemang om jämställdhet, tycker så synd om oss män. Ni ska veta att det är väldigt vanligt. Nu när tjejer har bättre betyg i skolan, nu när vi pratar om att män ska ta ansvar för att motverka mäns våld mot kvinnor, så får vi ofta höra att det finns goda män också. Ni kanske såg på TV igår när Lill-Babs körde sin omedvetna drapa? Jag tror det finns många som tycker det är besvärligt att ifrågasätta den kategori av kön som annars har makten i de flesta sammanhang. De blandar samma den enskilde mannen med det manssamhälle vi inte vill ha. Många enskilda män har funderat mycket på och praktiskt också förändrat sig, men fortfarande är vi alldeles för få som är med i arbetat för att ”riva ner” patriarkatet.

Jag tror att mycket av detta beror på att jämställdhet har handlat så mycket om kvantitet. Halva makten och hela lönen, som det populärt har kallats. Vi har långt kvar dit.

Samtidigt är det många som känner att vi sysslat med jämställdhet så länge att de tror att vi redan är i det jämställda samhället. Bara för att vi formellt har kommit långt.

Vi som arbetar med jämställdhet arbetar ju också för att förändra traditionella förväntningar på vad kön ska få utföra för uppgifter. Det kan för många upplevas som lite hotfullt. På fullt allvar har jag många gånger fått frågan om vad som kommer att hända med kärleken om vi raderar ut våra könsroller. Hallå…som ungdomarna brukar säga. De relationer som är jämställda håller mycket längre än dem som är o-jämställda. Oavsett vilket kön man lever tillsammans med.

Och så det där med Lindström och mejlskrivandet från flera sossar. Det kanske ändå inte var så kul dag idag, för nu finns det fler sossar som skrivit taskiga saker. Kan det vara så att det även bland sossar finns tankar om att vi haft makten för länge. Varför skulle de annars göra sådana här självmål hela tiden? Jag tänker nu på den nidbild på Reinfeldt som några SSU-are publicerat på sin blogg. Jag kommer ihåg när det spreds sådana här bilder på Palme för dryga 20 år sedan. Då hoppades jag att aldrig mer få se sådana tasksparkar i politiken. Så jag håller nog med dig Gunnel (som kommenterade mitt inlägg från igår) Vi vill inte ha sådana krafter i vårt parti.


Vi ses!


P.S. Märker ni att jag kortat ner mina bloggar? Det är för att det ska bli enklare att läsa för er och för att jag fått tips om det. Men någon gång per vecka kommer jag att skriva något som skulle kunna kallas för krönika. Det beror på att jag vill lära mig att skriva krönikor. D.S.


Jag bara längtar efter att vara lite mer positiv när jag sitter här och skriver för min blogg. Men hur lätt är det när det finns partivänner (ska jag verkligen kalla honom vän) som sitter och beter sig så omoraliskt som Mats Lindström på partikansliet i stora staden. Det är så trist att vi har folk inom vår egen rörelse som är så påverkad av den individualistiska stil som jag trodde bara borgare hade. Å andra sidan har jag nog anat att vi fått in en hel del folk också i vårt parti som inte har de grundläggande kunskaperna om vad en god socialdemokrat är. Det är som att en del människor tänker på partiarbete som en karriär i stället för ett solidaritetsarbete.

 

Jag undrar hur det kommit sig att så många inom vårt parti står så nära det borgerliga individualistiska tänkandet? Det är så lätt att komma tillbaka till tankarna jag bar de år som närmast följde efter att någon mördade Olof Palme. Partiet tog en otroligt snabb vändning åt höger efter Palmes död. Den var så tvär att jag inte orkade stanna kvar och kämpa, trots att jag visste att det fanns så många här i Örebro som bar på samma värderingar som jag. Men jag hade så bråttom ut till vänster då i slutet på 80-talet. Timbro och individualismen fick breda ut sig så mycket i vårt samhälle. SNS var ju nästan en källa för socialdemokratisk politik i början av 90-talet och än idag kan man se hur en del inom vårt parti tror att det är opartisk forskning som kommer från SNS och Timbro. Vet ni, i morse när jag satt och åt frukost på ett hotell i Stockholm fick jag se ett fotografi på en kvinna som är någon form av chef på Timbro. Bredvid fotografiet satt en lapp där hon uttalade sig om att vi idag inte sätter något värde på de som tillhörde hennes morfars och farmors generation. Dom som jobbade så hårt för att vi skulle bli en stor medelklass, var hennes förklaring. Hallå, tänkte jag då. Hur kan hon tro att hennes värderingar idag, som arbetar på Timbro, är till stöd för den arbetarklass som har kämpat så hårt för att vi ska ha det så bra idag. Eller tänker hon att vi ska tro att alla de som kämpade och slet med demokratins uppbyggnad ville ha det samhälle som vi har idag, där klassklyftorna är minst lika stora som då och där individualismen är allt starkare. Brukspatronen i Garphyttan var allt mer omhändertagande om sina arbetare i början av detta sekel än vilken storföretagare idag som helst. Idag finns det knappt en synbar ägare, bara en massa VD:ar med fantasisummor till lön.

 

Nåja jag ska inte bara se det tråkiga. Jag har ju arbetat vidare med vårt betänkande från delegationen för jämställdhet i förskolan. Just nu har jag kommit igenom ett avsnitt om värdegrunden. Det finns ett så härligt uttryck som jag håller på att smälta in i min socialistiska tanke. Den demokratiska värdegrundsfundamentalismen. Sug på det uttrycket en stund. Demokratisk värdegrund handlar om att respektera de grundläggande värden som vi finner i de flesta konventioner från FN. Alla människors lika värde. Att också respektera att människor har olika åsikter och att låta dem komma till tals med dem. Det är ju faktiskt inte de människor som bär på onda uppfattningar som är värst, det som är värst är de som bär på goda uppfattningar och inte uttrycker dem. Det är därför jag fortfarande kan säga att jag är en stolt sosse. Jag har engagerat mig i det parti som jag menar har den bredaste solidaritetstanken, som bygger på socialism och feminism. Det vill jag att alla som finns i det här partiet ska arbeta för. Skönt att Mats Lindström slutade som partistrateg, eller vad han nu gjorde. Men låt honom nu fundera igenom om han är den goda socialdemokrat vi vill ha i partiet och låt honom få en chans att komma tillbaka och arbeta tillsammans med oss andra.

 

Och så är det väl härligt med OS i år. Det är nästan så jag drabbas av den nationalistiska yran. I alla fall är jag nordist och ser fram mot den enormt spännande hockefinalen på söndag. Finland – Sverige. Och vad händer med damhockeyn i framtiden i vårt land?

Föresten har ni tänkt på att om det inte funnits kvinnor och några män i historien som kämpat så hårt för jämställdhet så hade vi inte haft så många medaljer till Sverige. Det är väl majoritet av kvinnor, eller hur är det, bland dem som tagit medalj?

Visst är frågan om jämställdhet partiövergripande. Ja, så pass övergripande att det inte alls är konstigt att det bildats ett parti som kallar sig för Feministiskt initiativ. Och ni ska veta att jag faktiskt bär på en hel del stolthet, efter att jag för några dagar sedan fick en fråga om jag ville vara en av de namn som finns på deras riksdagslista.

 

Feminismen är ju grunden för det jämställdhetsarbete jag tycker är så viktigt. Med den feministiska kvinnorörelsen som politisk kraft kom allt mer kvinnor in i politiska församlingar. Men det var så sent som 1921 som de första kvinnorna fick väljas in i riksdagen. Den frisinnade kvinnan Kerstin Hesselgren var en av dem. Hon som när partiet splittrades också blev den första kvinna som var politisk vilde i riksdagen. Hon tyckte att Folkpartiet just då var alldeles för borgerligt. Med kvinnor i politiken kom allt mer kvinnor in i allt högre utbildningssammanhang och den feministiska forskningen satte fart. Idag kallas den också för genusforskning och har blivit väldigt bred. Att det nu också bildas ett feministiskt parti är inte allt konstigt då vi andra har varit allt för dåliga på att sätta in de feministiska frågorna i alla politiska sammanhang.

 

Men min huvudsakliga orsak till att tacka nej till en riksdagsnominering för ”Fi!” är att jag känner redan nu att det är svårt att ena feminister från olika klassiskt ideologiska sammanhang. Själv är jag ju demokratisk socialist och vill gärna se klass, kön och etnicitet som olika maktaspekter som jag vill ta hänsyn till i mitt politiska värv.

Hur ska det tas tillvara i ett rent feministiskt parti? Ja det kommer de säkert lösa på något vis och det ska bli lika spännande att möta Fi! i valrörelsen som det blir att möta alla andra feminister för att ser hur vi tillsammans kan gå vidare med att föra jämställdhetsfrågan framåt.

 

När jag nu använder mig av ordet feminism så kanske du undrar hur radikalt det nu är? Vem som helst kallar sig ju feminist nu för tiden. Dessutom finns det en mängd av människor som blir arga när det hör ordet feminist. Ja vad kan det bero på när det inte handlar om något annat är rättvisa för alla?

Feminism står för att man ser en maktordning i samhället, i de sammanhang vi alla befinner oss i allt ifrån det mest privat till det mest offentliga i alla åldrar. Denna maktordning visar på att män och det maskulina tillerkänns större värde än kvinnor och det feminina. Det visar sig bl.a. i att kvinnor systematiskt har lägre lön än män, att kvinnor utsätts för mer sexuella trakasserier än män, att kvinnor i högre utsträckning utsätts för våld av män som i högre utsträckning utövar våld än vad kvinnor gör. Män utför dessutom mer våld gentemot andra män än vad kvinnor gör. När vi ser de maktordningen och vill förändra den. Ja, då är vi feminister. Svårare än så är det inte.

 

Så kampen den går vidare, den har bara börjat, men vi har ändå kommit långt!
Vi hörs