De senaste dagarna har det kommit en del påståenden och en del utfall i olika media om att det är viktigt att skilja på sak och person. Dels kom flera sådana påståenden efter partiledardebatten i TV4, där programledarna på slutet plockade fram hattar med partiledarnas namn. De närvarande partiledarena skulle som en slutkläm på debatten få säga något snällt om den vars namn de dragit i hatten. Det blev lite krystat, men ändå lite roligt.

Jag läste något liknande idag när Ola Ström i en hyllning till Inger Lundberg beskrev henne som snäll på sidan om politiken men skarp i debatten.

Jag frågar mig om detta att vara olika personer verkligen är en verklighet. Kan man verkligen skilja på sak och person? Ska man verkligen kunna det?

Jag mötte själv en massa förvåning när jag nyligen fick vara med i debatten i NA om jämställdheten. När jag i mina artiklar ville föra fram att mina politiska motståndare i vissa lägen (Folkpartiet) också kunde vara någon att samarbeta med, möttes jag av Anna Ågerfalk och Ola Ström med en mängd ord som hade till syfte att svärta ner min trovärdighet. Jag är ju sosse så inte vet jag så mycket om jämställdhet! Nej inte riktigt så hårt kanske, men det fanns  med en del raljerande uttryck som blir tråkiga om vi ska föra ett samtal, tycker jag.  Ola ville trycka dig mig för att jag varit Vänsterpartist, men också för att han anser att jag nu tillhöra segraren som skriver om historien. Detta när jag lyfte fram tidigare och nuvarande liberala jämställdhetsförespråkare. Anna kastade ur sig påstående som att det inte finns intresse för hos den socialdemokratiska ledningen för jämställdhetsfrågor, att partiet inte gjort något när det gäller jämställdhet eller att jag skulle vara enstaka entusiast.  Det senaste påminner om det som forskaren Berith Åhs brukar beteckna som en av de härskartekniker som män brukar utföra för att ignorera kvinnor i det politiska samtalet. Jag tänker då på förlöjligandet som strategi.

Jag tror egentligen inte att varken Ola eller Anna hade ambitionerna av att förlöjliga mig. Men det är bara dem som kan uttala sig om detta. Däremot tror jag att de är så inkörda i det nutida politiska tänkandet om debatterandet. Det känns som att alla ska efterlikna det dåliga TV-programmet ”Debatt”. Den där en mycket dålig programledare ser till att avbryta och tillåta att andra avbryter. Där endast ”dumma” argument tycks vara tillåtet. Debatt får man bara om man trycker till den andra, verkar vara idén. Det är roligare så, kanske många tycker. Men jag vet också att många inte alls tycker att det är varken roligt eller demokratiskt. Det var likadant på TV i morse. Sofia Larsen, riksdagsledamot från Örebro län och taleskvinna för skolfrågor, var i debatt med skolminister Ibrahim Baylan. Sofia har numera intagit samma attityd som hennes partiledare att inte i första hand prata om sin politik utan mer svärta ner och misskreditera den andre, med ett hårt och aggressivt språk. Inte med argument som handlar om vad en regering faktiskt kan göra utan mer att lägga in tolkningar som blir helt absurda. Till exempel verkade hon mena att socialdemokraterna med vilja försöker slå ut en femtedel av dem som går på det individuella programmet. Hallå vem är det som skriver historia då?

Nej, jag hoppas att valdebatten inte kommer att se ut så här. Jag vet inte om jag vill vara med om det. Men det kanske är det man måste välja om man vill vara med i den demokratiska processen. Vem vet? Kan någon hjälpa mig med svar.

Jag vet i alla fall att jag gör allt för att vara samma person i alla lägen just nu. Men däremot är jag övertygad om att jag inte är samma person som jag var för 10 år sedan. Jag har massor med mer kunskap och erfarenhet i mig nu än jag hade då och den vill jag i dialog med andra utveckla så att jag inte är densamma om 10 år som idag.


Ha det så bra!

Kommentera

Publiceras ej