För en vecka sedan var jag på Stadsteatern i Stockholm och såg Jösses flickor årterkomsten.
Jag var helt beredd på den första aktens omskrivning av den pjäs jag inte såg på 70-talet. Det var en helt fantastisk känsla som infann sig av välmående när de röda fanorna och kvinnokampen kändes långt in i mitt medvetande. Några tårar över den kamp som kvinnor faktiskt tagit för att vi alla ska få ett bättre samhälle. Men också en liten irritation över att kvinnorna från förr speglas med dagens bild. Jag har svårt att acceptera det som ibland skulle kunna läsas som förakt för de kvinnor som slet, men som också på grund av samhällets konvenans tvingades av män att bli med barn. Att de då såg till att barnen togs om hand av barnflickor kan jag ha förståelse för. Varför måste en pjäs från idag, och kanske fanns den kritiken också i originalversionen, anlägga så lite förståelse för dessa kvinnors slit. I den här pjäsen visade man bland annat upp Harriet (spelad av Katarina Ewelöw) som till slut hamnade på mentalsjukhus för att hon inte orkade leva upp till de ideal hon kämpade för.

Akt två var väldigt rolig, men också här kom en fadd känsla in när den unga kvinnan började oja sig för att inget har hänt, och att vi lever i en skitdemokrati. Vad jämför hon med? Vilken demokrati är bättre och vem gör vad för att motverka demokratin?

Det är också lite tragiskt, tycker jag, när de feministiska frågorna kommer i skymundan för integration och funktionshinder och de andra diskrimineringsgrunderna när någon o-initierad försöker sig på att förklara intersektionalitet som den nya vetenskapen. Eller mångfald som något viktigare än genus då kön hela tiden är en del i alla diskrimineringsgrunder. Tyvärr så bär vi alla på kön.

Nåväl … med denna lilla kritik så tycker jag ändå att det blev en fantastisk kväll att få vara med när Jösses flickor återuppstod. Den pjäsen är viktig som en grund för dialogen om demokrati och jämställdhet. Men tänk vad synd att de inte tog med sången: Vi måste höja våra röster för att höras!!!

Men hela pjäsen andades en ton av att vi som vill ha en riktig demokrati där alla människor faktiskt också har lika värde aldrig kommer att ge upp den kampen. Och den tonen i pjäsen gillar jag starkt. Idag kan vi unga som gamla, kvinnor och män, oavsett etnisk ursprung, funktionshinder eller sexuell preferens gemensamt arbeta för en ännu bättre demokrati i vårt land och i solidaritet också med andra länders utveckling.

"Och en dag ska barnen säga: tack mödrar det gjorde ni bra.
Ja en dag ska barnen säga: denna mänskliga värld vill vi ha.

Men kan vi vill vi törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs !

Jag såg Thomas Idergard på TV i morse. Han hade ett stor kors hängande på bröstet och jag började fundera på hur vi män ofta agerar i olika sammanhang och hur detta förhåller sig till den idé vi förespråkar. Idegard arbetar på United Minds och står för en hel del värderingar som är i överensstämmelse med Timbro och högern i Sverige. Men med ett kors så framträdande tolkar jag också in en kristen symbolik. För mig innebär detta också att jag vill se en mer ödmjuk person än vad jag ser när Idergard är i TV-rutan, eller när han skriver sina krönikor.

När jag sedan satte mig vid datorn för att skriva av mig märkte jag att mina ord om Idegard var allt ifrån ödmjuka. Jag ställde mig till och med tveksam till om jag själv kunde tillhöra kyrkan om han också fick plats där. Nu kanske man kan ställa sig frågan om jag kan sitta här hemma och fundera över vad en god kristen ska vara eller hur hon eller han får uttrycka sig. Jag utgår i detta från den Jesusbild jag byggt upp under min levnad. Men jag ville inte, då i morse, tillhöra en kyrka där det finns plats för människor som Thomas Idergard. En man som står för allt sådan som jag inte står för. Han tycker till exempel i TV-soffan att de som döms för ekonomiska brott ska slippa fängelse. Han har tidigare i en artikel skrivit att vi som vill att man ska arbeta med jämställdhet i förskolan sprider gift över landet, och han tror att den socialistiska ideologin är detsamma som att kasta stolar på poliser. När tiden för soffan var slut på uttryckte journalisten som ledde samtalet dessutom att det hade varit ett roligt samtal. Det i sig är inte Thomas Idergards fel, men det ger signaler ut till människor i vårt land att det lönar sig att vara på ett speciellt sätt i ett samtal eller debatt.

När jag hade skrivit en stund kom jag på hur illa det såg ut. Jag funderade över om jag verkligen kunde sitta här och tänka och skriva så om någon jag inte känner. Så jag bestämde mig för att skriva till Idegard direkt. Varför gör vi inte så lite oftare när vi tror oss veta mer än andra?
Självklart är det så att han inte vill såra människor. Det är ju lika självklart som att jag inte vill såra människor genom mina värderingar och åsikter. Jag tror fortfarande att det finns en hel del för oss som ibland blir offentliga personer att tänka på när det gäller hur vi bemöter andras åsikter och värderingar. Självklart är det så att om vi bara har fem minuter att dela på tre personer så måsta vi inte bara vara tydliga vi måste också få in så mycket som möjligt på den lilla tid vi har till förfogande. Det är ju debattforumet, som dessutom kräver ett underhållningsvärde, som styr. Jag har ju slutat att titta på TV-programmet Debatt just för att programledaren hela tiden bryter av och är av uppfattningen att underhållning är när folk inte kommer överens.

På Universitetet här i Örebro håller den pedagogiska institutionen på att utvecklar forskningen omkring det deliberativa samtalet, eller som det också kallas det demokratiska samtalet. Om jag får chansen att bli politiker så kommer jag att använda mig av det mycket mer än vad som görs idag. Det demokratiska samtalet går, väldigt kortfattat, ut på att man är överens om vad man pratar om och att den minsta gemensamma nämnaren är att man inte angriper varandra utan att man respekterar varandra, lyssnar på vad de andra har att säga, och så går man vidare tillsammans i samtalet. Vi människor kommer inte alltid, och ska inte heller, tycka och tänka lika dant. Det vore väl inte bra för demokratin. 


10 dagar från det jag skrev något senast. Det är väl inte så bra om man vill ha folk som kommer hit varje dag för att se hur jag tänker. Jag ska bättra mig, men det har varit så mycket nu ett tag.

I morse var jag på frukost med hela Utbildningsdepartementet. Det handlade om jämställdhet och vår ordförande för delegationen hade ett föredrag om vårt arbete. Mycket kul när hela departementet är så nyfikna på vårt kommande betänkande. Ja, det är det jag sitter och arbetar med just nu. Det som tar sådan tid och kraft från att jag ska skriva här.

Efter att Anna hade berättat om vårt arbete var det dags för Leif Pagrotsky. Ni ska veta att när han berättade om utvecklingen av kvinnor som professorer i vårt land så gav han beröm till Örebro universitet. I Örebro är det tydligen så att 20 % av professorerna är kvinnor. Det betyder i så fall att det är bästa universitetet i landet vad gäller just det. Det vill jag gärna tro på och gratulera Örebro för.