Jag lyssnade på Spanarna i dag på radio. Det fanns där en spaning som handlade om att ifrågasätta vad som är politiskt korrekt eller inte i sin spaning som han kallade ”gamla ”sanningar” dör sent”.  Bl a var Calle Norén, som resonerade om detta, lite upprörd över att feminister av i dag, personifierade genom Gudrun Schyman fortfarande har sådana problem med att kvinnor är objektifierade i reklamen. Ser inte feministerna alla män som också objektifieras, var frågan med fotbollspelaren Fredrik Ljungberg som exempel. Är detta en sanning som behöver stöpas om?

 

Jag tycker det är rätt så intressant med frågor som dessa och de hänvisningar som görs till oss feminister i detta. Att vi skulle ha fel för att också männen objektifieras. För min del har jag alltid uppfattat de feministiska frågorna som något som ifrågasätter den ordning som finns i samhället för att på olika sätt få in respektive kön i en speciell mall. Att det under de senaste åren blivit allt vanligare att också män objektifieras är för mig inte annat är det som feminister under många år ifrågasatt. Det är inte rätt att objektifiera någon människa oavsett kön. Fortfarande är det ändå så att denna objektifiering sker på rätt olika maktnivå.

 

När jag hörde denna spaning funderade jag också på den ”gamla sanningen” om att män är de som ritar hus och att detta också återspeglas i en mängd olika detaljer som män inte tänker på. I vårt hus är detta en sanning fortfarande. Här sitter handfatet så nära väggen att det inte finns plats för att hänga upp handdukar. Här är toalettsitsen fast på golvet och springa mellan väggen och toastolen så smal att inte en golvmopp går emellan. Ändå är detta en plats som drar till sig damm och vatten vilket inte är en vacker blandning. Det finns fler sådana detaljer, vilket kommer mig att tänka på de hus som byggdes i Ladugårdsängen inför bomässan och som kallades för Arenahusen. Husens arkitekter var kvinnor och här skulle det vara annorlunda. Och så var det … när det gällde själva hushållet. Toaletter på väggarna, höga badkar så man kom åt att städa och så vidare. Men när vi skulle hjälpa en väninna att flytta in kunde vi konstatera att varken hiss eller trapphus hade utrymme för soffor och andra större möbler. Vad vill jag säga med det här då?

 

Jo … så länge flickor och pojkar, kvinnor och män, förväntas att vara olika kommer också de erfarenheter och kunskaper vi skapar i våra mer eller mindre skilda miljöer att behöva ifrågasättas. Vi måste under en rätt så lång övergångsperiod se till att kvinnor och män finns i alla olika positioner för att vår samhällsbyggnad ska fungera. Det går inte att tycka att kvotering är ointressant som den nya regeringen har tendenser till. Eller så gäller det att öka genusmedvetenheten över allt.

Kommentera

Publiceras ej