Visst straffas gärningsmän, men vad gör vi för att nya inte ska formas.

1kommentarer

För tio år sedan var jag och Kia på tältsemester med våra två söner. Vi var på västkusten . Närmare bestämt på en liten tältplats på Orust.

Vid ungefär den här tiden på dagen hade vi slagit upp vårt tält, det regnade, och jag gick till kiosken för att köpa kvällstidningen. Kia och killarna var kvar i tältet och spelade något spel, eller något sådant. Jag minns inte riktigt. När jag kom tillbaka och öppnade tidningen fick jag läsa att en ung flicka hade blivit mördad i Örebro. Jag kommer ihåg den där tanken att det måtte väl inte vara någon vi känner. Jag kommer ihåg hur vi började fundera över vilka vänner vi har som har en dotter på 18 år. De närmaste dagarna följde vi sedan tidningarna om hur utredningen tog fart. Känslan av att ett mord på en ung flicka i vår stad följde oss den semestern. Mitt engagemang för frågor som rör män, våld och jämställdhet gjorde att mina tankar hela tiden rullade runt mäns självpåtagna rättighet att göra vad de önskar med unga flickor. Min ilska var stark men när jag är på semester med mina söner, då 15 och 13 år, försöker jag att inte prata om detta allt för mycket.

När jag sedan kom hem fick jag höra via vänner att den mördade flickan var Sara. Dotter till Lasse och Siv och storasyster till Ronja, som jag då kände lite på håll. Mina känslor för att detta mord hade ägt rum i vår stad skapade massor med kraft för mitt engagemang för jämställdhetsfrågor, jag måste bli än mer aktiv för att ändra den maskulina ordning som styr den rådande genusordningen, var min tanke. När Lasse några veckor senare kom och ville ha stöd för att bilda Sara-fonden, ville jag så klart göra allt jag kunde. Jag hade träffat Sara några gånger i samband med korta möten med hennes mamma och pappa. Jag kände dem inte då, som jag känner dem idag.

Men jag, Kia och sönerna pratade mycket den där semestern om män och våld och de känslor som föräldrar och syskon som förlorar sina barn och syskon kan uppleva. Vi kände alla väldigt starkt för föräldrarna och för det arbete som återstår för att få män att sluta sitt maktutövande över kvinnor och andra män. Mitt engagemang för dessa frågor kommer att bestå.

I dag, den 18 juli 2008, var jag vid Dovra kyrka och mina tankar var och är hos Lasse, Siv och Ronja och alla andra som var nära Sara.

Mina tankar är också hos Englas och Pernillas föräldrar och alla dem som var när henne. Jag läste för en stund sedan att Englas och Pernillas mördare åtalas just idag. En händelse som visar att vårt arbete för kvinnofrid fortfarande är lika aktuellt som för tio år sedan.

Visst straffas gärningsmännen, men vad gör vi för att nya ska formas?

1 kommentarer

Tim (ja, den Tim)

21 Jul 2008 07:27

För tio år sedan kände jag t.o.m. dina två söner... =)



Kul att springa på din blogg bara sådär (via länk från Zaida)!



Ha det fint!

Kommentera

Publiceras ej