Det händer lite då och då att jag zappar en stund innan det är dags att gå till sängs. Inte speciellt sällan kommer jag då fram till kanalen som väljer att sända hemska slagsmål mellan män, som kallas för sport. Det ser ut som att man stängt in två män i en rastgård och sedan får de smälla på varandra i stort sett hur som helst.

De som kommenterar programmen är vansinnigt upphetsade över vad som sker. Med positiva tilltal och ibland till och med falcettröster kommenteras de "vackra" smällarna, muskelbergen och "snygga" slagen.   Kanske borde jag göra som jag brukar göra när jag zappar - ta mig vidare.

Men för ett par kvällar sedan stannade jag till lite längre. Jag kände nämligen igen rösten på kommentatorn. Jag borde inte bli förvånad. Och i dag kom jag på varför jag blev så irriterad på Paolo Roberto den där kvällen. Det är för att jag på mitt jobb har en affich framför ansiktet med Paolo på. Och nu kommer jag på vad som irriterade mig när jag hörde honom och hur han uttryckte sig. Han gillar verkligen det som sker på mattan framför honom. Han verkar riktigt njuta av hur dessa män pucklar på varandra. 

Affichen som jag har sittandes på anslagstavlan på jobbet, är en inbjudan till "En fet läskig kväll" i Örebro den 17 september. Det är Brottsofferjourerna i Örebro län som bjuder in till 20 årsjubileum.  Och det är när jag sätter detta samman med slagsmålen på TV som jag tänker så här.

Jag hävdar att dessa slagsmål på TV och i verkligheten. Ibland till och med på Fryshuset och i andra offentliga lokaler. Proffsboxning verkar vara lagligt i Sverige igen. Det här slagsmålen ger inspiration till de unga män som ger sig ut och pucklar på andra unga män, och oss äldre män, på gator och torg. Jag hävdar att dessa utbildningsprogram i fighting är en del i det våld som innebär att vi får allt fler brottsoffer i Sverige. Och jag hävdar att Paolo Roberto som ska leda en kväll för Brottsofferjourerna i Örebro län, borde ta avstånd från all form av våld.. Även om det är proffsboxning eller dessa jätteslagsmål i sportkanalerna. (Jag vet inte vad den så kallade sporten heter.) Jag tänker inte gå på den där feta läskiga kvällen. Jag tror Män för jämställdhet betyder mycket mer för stöd till brottsoffer. Vi måste ta ideologisk kamp för att motverka våldet.

Våld är våld även om det sker enligt regelböcker. Precis som snus är snus om än i gyllene dosor.
Ni har väl hört den senaste nyheten? Den som Nerikes Allehanda i Örebro län slår upp med en helsida. Att jämföra med att det är lika mycket plats man ägnar åt utrikesnyheterna.

”Nu kan männen skylla på en gen”, är rubriken på den fantastiska nyheten att man nu funnit genen som gör att männen är mer benägna att vara otrogna. Att männen löper större risk att få problem i sina relationer. Samma gen som hos sorkar visar på ett tydligt band till förekomster av monogamt beteende! Alltså extrem trohet.

Det är så lustigt med dessa biologisktiska artiklar som alltid publiceras utan någon form av analys. Där så mycket faller undan. I den här artikeln låter man dock en av forskarna kommentera risken för att män nu ska skylla på denna gen, när vi är dåliga partners. Forskaren menar att; - Många skulle nog försöka med det. Men så enkelt är det inte i verkligheten, säger Hasse Walum

Kan det tänka sig att det som Nerikes Allehanda och säkert många andra tidningar i dag utesluter, är att de gener som biologerna finner i våra kroppar på inte sätt är avgörande för hur vi agerar mot varandra. Att de sociala och kulturella sammanhangen vi lever i, är helt avgörande för hur vi agerar. Men den kunskapen är ju alldeles för plågsam för den som vill fortsätta att upprätta det manssamhälle som ger männen så mycket mer privilegier än kvinnor.
dag har jag representerat Män för jämställdhet i ett samtal om särorganisering eller inte. Det var centerkvinnorna som bjöd in. Ett mycket trevligt och lärorikt samtal, där vi nog alla stod för att särorganisering för kvinnor fortfarande behövs. Även om Martin Ådahl från tankesmedjan Forum intog ståndpunkten att vara emot.
Med i samtalet var också Charlotta Signahl som är företagare i konsultbranchen och Julia Färjhage som är förbundsordförande i Centerkvinnorna.

Den starka känslan jag får när jag är i sammanhang som dessa är att säroganisering är oerhört varmt och stärkande för dem som är med i en organisation. Jag är ibland tveksam till varför vi har organisationer för endast män och endast kvinnor. Men, som Charlotta uttryckte det vid flera tillfällen, är vi bara medvetna om vad vi gör så är det nog helt ok.

I första bänkraden, den som var närmast panelen, fanns Karins Söder, Görel Thyridsson och Lena Eek. Kvinnor som gjort oerhört mycket för våra gemensamma frågor. Inte minst Lena som jag tror haft en hel del med centerkvinnornas material för att motverka mäns våld mot kvinnor, att göra.

Det är vid tillfällen som dessa som jag förstår att min viktigaste gärning gör jag inom Män för jämställdhet. Att tillsammans med kvinnorörelsen arbeta för att bryta alla de traditionella könsmönster som existerar är nog det viktigaste vi kan göra för framtidens barn och vuxna. På det viset värnar vi också demokratin, som jag faktiskt ibland känner är hotad. Men jag undrar om vi någonsin kommer till den punkt där kvinnor inte behöver organisera sig i speciella grupper? Ja, det gäller också män.

Jag undrar om vi kommer till den tid när kön och könsmönster är så uppbrutna att vi kan kalla oss människor i ett jämställt samhälle. Eller ska vi tillbaka till ordet kvinniska, som i Egalias döttrar, innan vi kan ta oss vidare igen?

För det är också en känsla jag burit under den här veckan när jag föreberedit mig för samtalet som var i dag. Har seklet tagit oss runt till att återigen vara där vi var när Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt bildades. 1902 var det - och 1911 bildades Männens förening för kvinnans politiska rösträtt.

Ett exempel som återkommer genom historien att män och kvinnor organiserat sig i könsseparata föreningar eller grupper och på ett medvetet sätt arbetat för gemensamma mål, men med lite olika strategier beroende på de sammanhang vi som kön skapat våra mönster. Kontexten, sammanhanget, är viktigt för förändring. Kanske är det genom medlemskap i Lions, Rotary och andra grupper av män som vi nu är mogna att också resonera om feministiska frågor. Kanske är vi på väg att nå den brytpunkt när detta fungerar. Säg inte att det inte är spännande att tänka i feministiska banor.

Likväl som det hänt väldigt mycket sedan 1902.  Men det är ändå mycket kvar. Och på vägen till det jämställda, demokratiska, jämlika samhället där alla individer ges möjlighet att utvecklas som de önskar (Inom lagens rågångar, så klart!), är jag övertygad om att vi behöver Män för jämställdhet, Centerkvinnor, sossekvinnor, vänsterkvinnor och många andra rörelser där vi kan stärka oss för att utveckla tankegångar och normer i de grupper där alla könen finns gemensamt.

(Det här skrev jag ganska snabbt och utan att redigera för mycket...)