Vad är en frisk och sund manlighet, frågar Micke Rubin i en kommentar på ett av mina inlägg. Ta nu chansen och förklara det Tomas, är följdkommentaren från min vän Anders Hammarlind. Så låt mig prova på att beskriva vad jag menar med en förändring av den dominanta maskuliniteten. Så var nu beredd på ett långt inlägg.

Maskulinitet är inte något givet utan något möjligt, skriver Per Folkesson i sin avhandling ”Katastrofer och män”. Han hämtar detta från den kritiske mansforskaren R Connel. Connell var den som utvecklade begreppet hegemonisk maskulinitet. Ett begrepp som vi i Män för jämställdhet också brukar uttrycka som dominant maskulinitet.

Uttrycket att maskulinitet inte är något givet utan något möjligt, tycker jag är mycket fruktbart när jag ska försöka beskriva vad jag avser med maskulinitet. Begreppet maskulinitet används ofta när vi jämför med begreppet femininitet. Alltså vi sätter det vi brukar kalla det ”manliga” i motsats till det vi brukar kalla det ”kvinnliga”. Att göra så skapar inte möjligheter, menar jag.

För mig innebär en sund maskulinitet att alltid reflektera över den hegemoniska maskuliniteten. Jag tror inte det existerar någon direkt definierad och enstaka sund maskulinitet. Det finns mängder med sunda maskuliniteter, såväl som mindre sunda. Reflektionen behöver utgå från en frågeställning om det vi som pojkar och män gör, är rätt i förhållande till kvinnor och andra män? För mig är det viktigt att förstå att när vi pratar om dominant maskulinitet är det den form av maskulinitet som sätts i relation till delaktig maskulinitet och underordnad maskulinitet. Det handlar om strukturer och inte bara om individuellt agerande. Jag menar dock att det är viktigt att sätta sig in i desse, för många akademiska tankar, för att kunna komma vidare. För att också förstå att vad som är maskulinitet för en person inte behöver vara det för en annan.

Hela jämställdhetsprojekt går ut på att varje individ ska ges möjlighet att vara just en individ. En människa helt enkelt (som att det skulle vara så enkelt?) som kan utvecklas utan att begränsas av det vi brukar kalla traditionella könsmönster. De delaktiga männen är de som utan att nå upp till de hegemoniska idealen ändå på olika sätt drar fördel av männens position i den heteronormativa ordningen, eller genusordningen som vi också kallar den. Den homosexuella mannen brukar räknas som en underordnad maskulinitet. Vilket jag också tycker är lite underligt då det också inom grupperna homosexuella finna mängder med olika former av maskulinitet. För mig utgör till exempel det vi brukar kalla för läderbögar en tydlig utformning av hegemonisk maskulinitet. Och visst är den man som går under beteckningen fjolla också en man, om han har en hanes biologiska uppbyggnad?

Och där dök ännu ett de problem som jag tycker finns, när vi pratar om manligt och kvinnligt, maskulint eller femininint. Vi sätter dem i relation till vår biologi. När jag pratar om genusordningen gör jag det utifrån att jag menar att vår biologiska konstruktion och vår sociala/kulturella konstruktion inte alltid behöver vara detsamma. Snarare är det så att vi skapar manlighet och kvinnlighet och lägger detta på den biologiska kroppen. Eller sätter det samman med den biologiska kroppen. För vad säger att en människa i en mans kropp inte kan vara kvinnlig? Eller vad säger att en människa i en kvinnas kropp inte kan vara manlig? Ja just det. Den genusordning vi lever i.

När vi upplever att en pojke (för jag vill i den här dialogen att vi håller oss till pojkar och män) gör något som brukar göras mest av flickor, då sänder människor runt honom ut signaler om att detta inte är brukligt. Vi har massor med exempel på pojkar som får tillrättavisningar om de allt för länge leker så som flickor brukar göra. Inom idrotten lever fortfarande uttrycket att ”du spelar som en kärring” om inte pojken/mannen spelar så bra som förväntat.

Jag brukar som exempel på dominant maskulinitet ofta vända mig till idrottsrörelsen och den man som brukar benämnas för den svenska idrottsrörelsens fader, Victor Balk. I en skrift med namnet ” Om kroppsövningarnas betydelse för karaktärsdaningen såsom med att höja ett folks livskraft” (jag tror det var runt år 1860 eller så) skriver Balk på följande sätt:

En man ska vara rank och rakvuxen som en gran, med bröstet hvälfdt, huvudet fast och högburet, axlarna breda, musklerna hårda och nerverna starka. Han skall ega ett varmt hjerta och fast vilja; han skall vara modig och lugn i fara och olycka; samt alltid redo att finna utvägar i nöd. Han skall ega det sanna modet att aldrig avvika från pliktens bud, om en detta skulle störta honom. Han skall tåla nöd och ansträngning, smärta hunger och törst samt köld och våta, utan att klaga. - Sådan män behöfvas än i dag. Sådana män måste danas genom arbete, kamp och idrott!"
Enligt Viktor Balk var detta en sund maskulinitet.

Victor Balks tankar med idrotten var just att män skulle fostra pojkar till riktiga män. Något som kvinnor inte ansågs vara kapabla till. Något vi får höra rätt ofta även i dagens debatt. Det där om att det är alldeles för få män som finns runt våra barn. Inte minst när vi pratar om förskolan och skolan. Jag tror dessutom att mycket av detta lever kvar, men med andra ord, i dag när vi frågar oss omkring vad som anses som manligt.

Å så kommer då mitt svar på frågan vad jag anser vara sund manlighet i dag. Även om jag vänder mig mot begreppet "sund". Vad står det för egentligen?

En sund manlighet handlar om ifrågasättande av den rådande maskuliniteten. Oavsett i vilken samhällsgrupp jag befinner mig. Det handlar om att våga kliva ur den låda som andra skapat. Den fyrkantiga box som innehåller det som vi traditionellt kallar manligt. Men det handlar inte om att tömma ut lådans hela innehåll.

Mycket av det vi brukar kalla maskulint är också bra. Att ha ett varmt hjärta innehåller för mig mycket av det som går under beteckningen omvårdnad. Att använda sitt mod till att bekämpa krig och våld är något jag menar är en bra sida av maskulinitet. Men då menar jag att detta ska bekämpas utan våld.
Att använda modet till
- att säga nej till sexistiska skämt
- att inte hoppa från tian på hopptornet när de andra pojkarna hetsar
- att inte använda våld för att lösa konflikter
- att inse att makt måste ifrågasättas
- et cetera.

 Att använda modet till att avvika från pliktens bud även om det störtar honom - det ser jag som sund manlighet/maskulinitet. Att vara modig är inte så enkelt när man är ensam, dock. Ensam är inte stark. Jag menar att organisationer som Män för jämställdhet är viktiga för att män ska ges möjlighet att möta andra män i dialogen om maskulinitet och jämställdhet. Vi har ännu inte tillräckligt med mod för att som enskilda pojkar och män ställa andra pojkar och män till svars för de dåliga sidorna av maskuliniteten. Intge ens att ensamma ställa oss själva till svars.

Jag tror på den enskildes ansvar och jag tror på kollektivet män. För när den enskilde mannen börjar ifrågasätta kollektivet mäns värderingar, då tar den enskilde mannen ansvar för strukturernas förändring. Och den enskilda man som är medveten om att det i vårt samhälle existerar sexism och systematiskt våld mot kvinnor, som vet att kollektivet män har större privilegier än kollektivet kvinnor, som vet att mäns våld också är oerhört utbrett mot andra män, inte minst det vi brukar kalla för hatbrott mot homosexuella. Den man som är medveten om detta och ändå inte är intresserad av att göra något för att förändra. Den mannen tycket jag ska bära skuld. Likaså menar jag att när kollektivet män är tyst om dessa frågor, så bär det en skuld för vad andra män och kvinnor utsätts för av manssamhället.

Det var nog inte så smart att återigen komma åter till skuldbegreppet. Men jag tror faktiskt det är relevant i den här debatten. Även om det kanske inte är så politiskt korrekt. Men, så här tänker jag.
"Tyvärr lever vi inte i den bästa av världar. Vi lever i en värld där de flesta pappor är experter på en hel del. Men definitivt inte på sina barn. Hur kan man vara expert på någon man bara träffar några timmar då och då när man inte är på jobbet eller på innebandyn med polarna?", så skriver Malin Lernfeldt som en svar på den artikel jag tidigare länkan in här i min blogg. Läs och begrunda... "Pappor måste prioritera rätt"
Jag årerkommer snart med egen text, men tänker att det också kan vara bra att läsa vad andra skriver.
Klicka på den här meningen så länkas du till en bra debattartikel

Jag känner så väl igen mig från den tid då jag själv var föräldraledig. Det tråkiga med det är att jag var föräldraledig 1983 och 1985. Det känns ibland som att det händer alldeles för sakta. Men åndra sidan 1985 var det bara 6 % av föräldrpenningen som män använde sig av. 2007 var det i alla fall 21 % av dagarna som används av män.