Män och maskulinitet, en tanke jag bär och vill föra dialog om

4kommentarer

Vad är en frisk och sund manlighet, frågar Micke Rubin i en kommentar på ett av mina inlägg. Ta nu chansen och förklara det Tomas, är följdkommentaren från min vän Anders Hammarlind. Så låt mig prova på att beskriva vad jag menar med en förändring av den dominanta maskuliniteten. Så var nu beredd på ett långt inlägg.

Maskulinitet är inte något givet utan något möjligt, skriver Per Folkesson i sin avhandling ”Katastrofer och män”. Han hämtar detta från den kritiske mansforskaren R Connel. Connell var den som utvecklade begreppet hegemonisk maskulinitet. Ett begrepp som vi i Män för jämställdhet också brukar uttrycka som dominant maskulinitet.

Uttrycket att maskulinitet inte är något givet utan något möjligt, tycker jag är mycket fruktbart när jag ska försöka beskriva vad jag avser med maskulinitet. Begreppet maskulinitet används ofta när vi jämför med begreppet femininitet. Alltså vi sätter det vi brukar kalla det ”manliga” i motsats till det vi brukar kalla det ”kvinnliga”. Att göra så skapar inte möjligheter, menar jag.

För mig innebär en sund maskulinitet att alltid reflektera över den hegemoniska maskuliniteten. Jag tror inte det existerar någon direkt definierad och enstaka sund maskulinitet. Det finns mängder med sunda maskuliniteter, såväl som mindre sunda. Reflektionen behöver utgå från en frågeställning om det vi som pojkar och män gör, är rätt i förhållande till kvinnor och andra män? För mig är det viktigt att förstå att när vi pratar om dominant maskulinitet är det den form av maskulinitet som sätts i relation till delaktig maskulinitet och underordnad maskulinitet. Det handlar om strukturer och inte bara om individuellt agerande. Jag menar dock att det är viktigt att sätta sig in i desse, för många akademiska tankar, för att kunna komma vidare. För att också förstå att vad som är maskulinitet för en person inte behöver vara det för en annan.

Hela jämställdhetsprojekt går ut på att varje individ ska ges möjlighet att vara just en individ. En människa helt enkelt (som att det skulle vara så enkelt?) som kan utvecklas utan att begränsas av det vi brukar kalla traditionella könsmönster. De delaktiga männen är de som utan att nå upp till de hegemoniska idealen ändå på olika sätt drar fördel av männens position i den heteronormativa ordningen, eller genusordningen som vi också kallar den. Den homosexuella mannen brukar räknas som en underordnad maskulinitet. Vilket jag också tycker är lite underligt då det också inom grupperna homosexuella finna mängder med olika former av maskulinitet. För mig utgör till exempel det vi brukar kalla för läderbögar en tydlig utformning av hegemonisk maskulinitet. Och visst är den man som går under beteckningen fjolla också en man, om han har en hanes biologiska uppbyggnad?

Och där dök ännu ett de problem som jag tycker finns, när vi pratar om manligt och kvinnligt, maskulint eller femininint. Vi sätter dem i relation till vår biologi. När jag pratar om genusordningen gör jag det utifrån att jag menar att vår biologiska konstruktion och vår sociala/kulturella konstruktion inte alltid behöver vara detsamma. Snarare är det så att vi skapar manlighet och kvinnlighet och lägger detta på den biologiska kroppen. Eller sätter det samman med den biologiska kroppen. För vad säger att en människa i en mans kropp inte kan vara kvinnlig? Eller vad säger att en människa i en kvinnas kropp inte kan vara manlig? Ja just det. Den genusordning vi lever i.

När vi upplever att en pojke (för jag vill i den här dialogen att vi håller oss till pojkar och män) gör något som brukar göras mest av flickor, då sänder människor runt honom ut signaler om att detta inte är brukligt. Vi har massor med exempel på pojkar som får tillrättavisningar om de allt för länge leker så som flickor brukar göra. Inom idrotten lever fortfarande uttrycket att ”du spelar som en kärring” om inte pojken/mannen spelar så bra som förväntat.

Jag brukar som exempel på dominant maskulinitet ofta vända mig till idrottsrörelsen och den man som brukar benämnas för den svenska idrottsrörelsens fader, Victor Balk. I en skrift med namnet ” Om kroppsövningarnas betydelse för karaktärsdaningen såsom med att höja ett folks livskraft” (jag tror det var runt år 1860 eller så) skriver Balk på följande sätt:

En man ska vara rank och rakvuxen som en gran, med bröstet hvälfdt, huvudet fast och högburet, axlarna breda, musklerna hårda och nerverna starka. Han skall ega ett varmt hjerta och fast vilja; han skall vara modig och lugn i fara och olycka; samt alltid redo att finna utvägar i nöd. Han skall ega det sanna modet att aldrig avvika från pliktens bud, om en detta skulle störta honom. Han skall tåla nöd och ansträngning, smärta hunger och törst samt köld och våta, utan att klaga. - Sådan män behöfvas än i dag. Sådana män måste danas genom arbete, kamp och idrott!"
Enligt Viktor Balk var detta en sund maskulinitet.

Victor Balks tankar med idrotten var just att män skulle fostra pojkar till riktiga män. Något som kvinnor inte ansågs vara kapabla till. Något vi får höra rätt ofta även i dagens debatt. Det där om att det är alldeles för få män som finns runt våra barn. Inte minst när vi pratar om förskolan och skolan. Jag tror dessutom att mycket av detta lever kvar, men med andra ord, i dag när vi frågar oss omkring vad som anses som manligt.

Å så kommer då mitt svar på frågan vad jag anser vara sund manlighet i dag. Även om jag vänder mig mot begreppet "sund". Vad står det för egentligen?

En sund manlighet handlar om ifrågasättande av den rådande maskuliniteten. Oavsett i vilken samhällsgrupp jag befinner mig. Det handlar om att våga kliva ur den låda som andra skapat. Den fyrkantiga box som innehåller det som vi traditionellt kallar manligt. Men det handlar inte om att tömma ut lådans hela innehåll.

Mycket av det vi brukar kalla maskulint är också bra. Att ha ett varmt hjärta innehåller för mig mycket av det som går under beteckningen omvårdnad. Att använda sitt mod till att bekämpa krig och våld är något jag menar är en bra sida av maskulinitet. Men då menar jag att detta ska bekämpas utan våld.
Att använda modet till
- att säga nej till sexistiska skämt
- att inte hoppa från tian på hopptornet när de andra pojkarna hetsar
- att inte använda våld för att lösa konflikter
- att inse att makt måste ifrågasättas
- et cetera.

 Att använda modet till att avvika från pliktens bud även om det störtar honom - det ser jag som sund manlighet/maskulinitet. Att vara modig är inte så enkelt när man är ensam, dock. Ensam är inte stark. Jag menar att organisationer som Män för jämställdhet är viktiga för att män ska ges möjlighet att möta andra män i dialogen om maskulinitet och jämställdhet. Vi har ännu inte tillräckligt med mod för att som enskilda pojkar och män ställa andra pojkar och män till svars för de dåliga sidorna av maskuliniteten. Intge ens att ensamma ställa oss själva till svars.

Jag tror på den enskildes ansvar och jag tror på kollektivet män. För när den enskilde mannen börjar ifrågasätta kollektivet mäns värderingar, då tar den enskilde mannen ansvar för strukturernas förändring. Och den enskilda man som är medveten om att det i vårt samhälle existerar sexism och systematiskt våld mot kvinnor, som vet att kollektivet män har större privilegier än kollektivet kvinnor, som vet att mäns våld också är oerhört utbrett mot andra män, inte minst det vi brukar kalla för hatbrott mot homosexuella. Den man som är medveten om detta och ändå inte är intresserad av att göra något för att förändra. Den mannen tycket jag ska bära skuld. Likaså menar jag att när kollektivet män är tyst om dessa frågor, så bär det en skuld för vad andra män och kvinnor utsätts för av manssamhället.

Det var nog inte så smart att återigen komma åter till skuldbegreppet. Men jag tror faktiskt det är relevant i den här debatten. Även om det kanske inte är så politiskt korrekt. Men, så här tänker jag.

4 kommentarer

Leif

12 Aug 2009 20:14

En mycket oklar diskussion, tycker jag. Att verka för en "sund" maskulititet oavsett vilken "samhällsgrupp" man tillhör. Kanske en ideologi passade den svenska samförståndsandan. Connells begrepp "dominant maskulinitet" däremot hänför sig - om jag inte helt missminner mig - till ideal relaterade till samhälleliga eliter, politiska, sociala, idrottsliga osv - i ett visst samhälle. Dessa ideal skiftar mellan olika tider och kulturer. Idag är det hegemoniska idealet i Sverige ju inte den traditionella "machorollen" ett hårtfört mansideal utan snarare betonar den mjukhet SAMTIDIG som naturligtvis inte den dominanta manlighetens betoning på dominans och kontroll ifrågasätts. Detta är det mansideal som ju också illusteras väl inom "Män för jämställdhet" som ju domineras av den vita svenska medelklassen och dess värderingar.

Tomas W

13 Aug 2009 15:57

Du har rätt Leif. Det var för att komma bort från tanken på en sund maskulinitet som jag skrev ovanstående. Jag tror inte på idén om en manlighet. Då du kommenterat som du gjort anar jag att budskapet inte gick fram. Så nu gäller det att slipa till det nästa gång.

Tack för kommentaren :-)



Men jag håller, så klart :-), inte med dig om att Mfj skulle representera den heteronormativa maskskuliniteten. Vi strävar hela tiden för att motverka densamma. Bland våra medlemmar finns en stor spridning av män. Men visst är det så att många av oss i dag befinner oss i någon form av luddig medelklassmaskulinitet. Det kan dock behövas en dialog om både klassbegreppet och maskulinitetsbegreppet som inte får plats i denna kommentar.

Däremot är jag fortfarande inne på tanken om att det fortfarande finns en hegemonisk bild av maskulinitet som inte betonar den "mjukhet" som kanske inte vore så dum :-)

Leif

13 Aug 2009 20:27

Heteronormativ maskulinitet...jag vet inte...Det vore oriktigt att säga att det inom mfj inte existerar någon form av normer för manlighet. Vissa typer av manlighet, åsikter eller personlighetstyper faller helt enkelt "utanför ramarna" - håller inte måttet. Att inte tro på manlighet på ett teoretiskt plan betyder inte att det har försvunnit, men det kan ha hamnat under den synbara ytan. Det är väl också detta Gramsci menade när han talade om "hegemoni" - en makt som är så oreflekterad att vi inte upptäcker den. Du är mot kvinnovåld, för en bättre manlighet...helt enkelt den manlige beskyddaren. Den RIKTIGE karlen. Det är klart att vi kan dras till detta - ett slags navelskåderi: vem är jag som man, hur ska jag upprätthålla goda relationer till kvinnor.



Låt mig ta Thomas Bodström som exempel på vad jag också på något slags intuitivt sätt representerar den "hegemoniska maskuliniteten" i dagens Sverige. Givetvis representerar han en slags "mjuk" form av manlighet. Men det vore förmätet att tro att han - om han nu tar sig fram i den socialdemokratiska partisystemet - inte skulle ha använt sig av makttekniker..just "manlighet". Den verklige förloraren är en förlorare idag liksom igår. Makt, hierarki, kontroll är på intet sätt försvunnet - inte ens i jämställdhetens paradis "världens mest jämställda land". Men det tar sig nya former. Fanny Ambjörnsson "I en klass för sig" en faktiskt upplysande liten bok, som faktiskt tänker flera tankar samtidigt...

David Norberg

10 Feb 2010 08:53

Hej Tomas! Mycket bra inlägg! Jag vill slå ett slag för att vi män och kvinnor bör ta innebörden av hegemonisk maskulinitet och föra in den i framtiden. Om man utgår från Butler så ser man att det biologiska könet och sexualiteten kan vara lika konstruerad som det vi "dödliga" skulle säga att den sociala konstruktionen är. Vi har makten att förändra det negativa till något positivt. Vi behöver fokusera på det positiva och faktiskt framföra att vi människor som inte längre ställer upp på den hegemoniska modellen ställer oss upp och talar! Jag har i alla fall slutat att ställa upp på de ouppnåliga idealen och är den mjuka, lugna man som jag är, det är jag stolt över! (Det tar väl dessutom Connel upp? Att idealet är ouppnåligt).

Kommentera

Publiceras ej