I dag pågår två stycken rättegångar som jag tycker är kopplade till frågan om män, maskulinitet och genus. Klockan 9.00 började rättegången mot den man som agerat som hallick och de män som köpt unga flickor. Ja, de har faktiskt i grupp betalat för att få genomföra våldtäkter. Återigen får vi se och höra att detta är vanliga som finns mitt ibland oss. En av dem är till och med lärare på en skola med elever i nästan samma ålder som dem/den han köpt för att våldta. Läs mer i bland annat DN  och Lars Lindströms krönika i Expressen

Mäns våld genom någon form av sexuella uttryck drabbar både kvinnor och män. I Kumla, grannkommun med Hallsberg, våldtogs i lördags natt en ung pojke av sex stycken män. Läs i Nerikes Allehanda  


Samtidigt som detta pågår en annan rättegång i ett helt annat ämne. Sex stycken personer, jag är rätt säker på att det är män, är åtalade för Sveriges största insiderhärva. Di.se är en av dem som beskriver det.

Å sen har vi alla de här bonusaffärerna, och så har vi,....

Nej, jag räknar inte upp fler saker just nu. Jag konstatera bara att när det gäller brottslighet i olika former så är män klart överrepresenterade. Det är inte alla män. Nej jag hävdar inte det. Men det är så pass många män att jag hävdar att det finns något i fostran till man som innebär att män blir överrepresenterade i den här formen av brottslighet. Män som kategori ger uttryck för mindre empati än kvinnor som grupp. Vill vi så kan vi ändra på det. Det är därför jag tycker det är så oerhört viktigt att vi får ännu mer fart på arbetet i Män för jämställdhet - för att engagera fler män i arbetet med att förändra den traditionella maskuliniteten.

Vi har killgrupper.se. Vi håller på att spela in små filmer för att i skolor och på andra platser där det finns unga män, resonera om vad det innebär att fångas i traditionella mansmönster. Vi är med i opinionsbildningen både på statlig och kommunal nivå.

Min egen övertygelse är att vi inte bara kan resonera om detta bland unga män, vi måste vara med och arbeta för jämställdet i hela samhället. Förskolor, skolor, idrottsammanhang, musikklubbar, företag, facket et cetera. Helt enkelt där det finns människor och där vi producerar för människor måste vi har medvetenhet om genus och jämställdhet.

Å då behöver vi bli många fler som trycker på för detta. Kanske inte alla kan vara jätteaktiva, men genom att stödja oss med ditt medlemskap får vi som gillar att vara aktiva energi till att fortsätta. Och vem vet, kanske hinner du med att aktivera dig på något sätt med stöd av nätverket. Medlemskap för att stödja oss eller för att bli aktiv kan du söka genom vår hemsida www.mfj.se

7 kommentarer

daddy

31 Mar 2009 00:40

"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varann"

Så lyder den bevingade frasen av Liza Marklund som förhoppningsvis blir den enda fras hon någonsin skrivit som får vingar.



Jag undrar om detta gäller män också?



Vad kan man säga om en man som Tomas Wetterberg? Är det berömvärt att som man jobba mot mäns våld mot kvinnor? Ja visst.

Är det berömvärt att som man blunda för det förtryck och den diskriminering av män som tillåts florera i vårt samhälle? En företeelse som drabbar både män och kvinnor? En företeelse som ökar våldet och eldar på hatet? En företeelse som orsakar en ökad misshandel av barn?



Nej, det är det inte. Det är avskyvärt.



Jag är inte av den uppfattningen att det finns ett helvete. Därför tror jag inte heller att det finns en särskild plats för såna som Tomas där. Men om det hade funnits, så hade den legat längst ner i den mörkaste och varmaste delen.



Jag föraktar lögner, och jag föraktar människor som medvetet sprider dom. Frågan är om Tomas som är 54 år och säger sig ha arbetat för jämställdhet så länge är omedveten om att det är lögner han sprider? I så fall kan det väl finnas förlåtelse. Men hur kan man ha varit engagerad i en fråga så länge och samtidigt vara så förd bakom ljuset?



Det är för mig obegripligt.



Om denna kommentar tillåts att stå kvar så vill jag rekommendera att eventuella läsare av detta gör ett besök även på min blogg http://daddys.blogg.se , Den handlar också om jämställdhet, men där slutar alla likheter.



Marianne Nilsson

31 Mar 2009 12:33

Käre daddy

Det vore bra om du hade ordning på citaten i alla fall. Visserligen heter Liza Marklunds bok Det finns en särskilt plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, men det är inte hennes egna bevingade ord, utan som det står i bokens förord har Liza Marklund och Lotta Snickare tagit sin boktitel från ett citat ur ett föredrag som Madeleine Albright hade i ABF-huset i Stockholm 2004. Hon var då USA:s utrikesminister.

För övrigt önskar jag dig insikt och kunskap i jämställdhetsfrågan, vilket du tycks sakna på alla punkter.

Läs på!





Lars

01 Apr 2009 15:41

Kan bara apropå Daddys inlägg konstatera att det alltid är lika ledsamt med bittra och agressiva människor. Jag tror jag går ut i vårsolen i stället! :-)

daddy

03 Apr 2009 17:46

På vilket sätt är jag bitter och aggresiv?

Jag är varken eller. Däremot är jag arg. Detta bottnar i att jag tvingas bevittna min egen 4 åriga dotter bli illa behandlad av sin mor som med lögner och förtal har eliminerat mig ur mitt barns liv.



Men sådant existerar kanske inte i er enögda värld där det står ristat i sten att en mor är öm och vårdande och en far är aggressiv, hotande och våldsam. Hur vore det om ni skulle ta och öppna det andra ögat också? Man får ett mycket bättre djupseende då.

Tomas W

03 Apr 2009 21:58

Hej Daddy



Jag kan absolut förstå om du är arg om verkligheten är som du beskriver. Det är din upplevelse och den är rätt för dig. Jag lovar dig att vi har alla våra ögon öppna och vi vet att också män förlorar på det ojämställda samhället. Patriarkatet drabbar både kvinnor och män och det är det vi försöker förändra.



Men när någon är arg, som du verkar vara, är det också svårt att få henne eller honom att förstå och läsa in hela vårt budskap. Jag råder dig att också du öppna alla dina ögon och se vad vi verkligen vill uppnå med Män för jämställdhet.



Ha det

Ingrid

10 Apr 2009 08:19

Det bärande temat i Gömda.osv. är den galenskap som pekas ut i Weigls text. Hela den retoriska grunden för boken, liksom för den politiska agitation som vi ibland kallar tokfeministisk, är vad jag - utan snegling på psykiatrins diagnosmanual - har kallat paranoia.



Varje dagpolitisk diskurs erbjuder lämpliga objekt i den skräcksaga man gottar sig dagarna i ända (gärna med en viss förfasan i rösten). Judar har brukat sitta fint. Zigenare gör det än idag. Somalier. Araber.

Arbetslösa, som varit utan arbete lite för länge. Bosnier eller juggar. Negrer.

White trash i största allmänhet, om man har en mer upplyft position. Populasen. Förortsbrudar.

Allt det där som Liza Marklund förfäras över, allt hon inte vill vara. Allt socialarbetare föraktar, under täckmanteln att det är synd om dem, att "vi måste hjälpa dig" (underkastelsepositionen - annars blir det inget bistånd).

Detta vardagsförakt för människan ryms inom ramen för vardagsjaragongens hipokrati och vittnar om medmänsklighetens absoluta ändlighet och otillräcklighet.

Men det finns en ytterligare nivå. Hos Weigl och hos LM. Liksom hos några av de retorer vi ibland kallar feminister.

Det är när det där som kan vara lite jobbigt plötsligt blir farligt. När (idén om) farligheten tillåts styra all tankeförmåga. När obehaget av doften från starka kryddor och ljudet av bongotrummor inte bara är en sanitär olägenhet utan beviset på att nigerieanerna står i begrepp att hämta albinobarn på gården och kanibalisera på dem.

Det är när obehaget över att behöva tala med exet och besvärligheten i att inte kunna flytta hur man vill bara för att barnet behöver ha fortsatt kontakt med den andra föräldern, osv, övergår i farlighet. Det är nog farligt att lillan är hos exet för han är så farlig för det vet jag för jag är så rädd. När obehaget övergår i rädsla.

Det är illa för barnen när en vuxen inte kan ta ansvar för sina egna föreställningar. Det är illa för samhället när vi drivs av en ideologi som säger att man inte behöver ta ansvar för sina föreställningar. Om man bara hyser en politiskt gångbar föreställning. T ex att män är farliga.



Det är intellektuellt sammanbrott, av paranoisk (psykotisk) art, när man som Weigl har "fullt av ovälkomna handlingar" om män och dels enkelt avfärdar dem utifrån att hon redan vet svaret, och dels har mage att generaliera utifrån dem. Men den helt bizarra och perfekt politiskt korrekta slutsatsen (som obevisad uttalas både här och var) sammanfattar ideologin, liksom den uttrycker paranoians väsen.

Männen gör sin röst hörd för att "bibehålla kontrollen över barnen ". Och menar att detta är illa. Trots att både Föräldrabalken och sunda förnuftet säger att det är en förälders ansvar. En man som söker uppfylla sin plikt utgör ett hot mot barnen.

Och den ännu bizarrare följdsatsen är att fäder vill ta hand om sina barn i syfte att kontrollera exet: "och genom dem sin före detta hustru".



Det är naturligtvis så att en förälder som erkänner existensen av en annan förälder får sina frihetsgrader nedskurna. Det är liksom the name of the game när man skaffar barn. Det hör till samma spelregler att om man är två föräldrar så finns det hela tiden en annan man måste ta hänsyn till. Sånt är jobbigt. Det är mycket skönare att bara kunna utgå från sig själv.



Men det är en avancerad vantolkning när tvånget att ta hänsyn till en annan, förvandlas till en känsla av att vara kontrollerad. När frihetens gränser tolkas som att någon vill kontrollera en.

Tonåringar som sakta men säkert fattar att ett normalt uppror efter hand måste begränsas, uttrycker under mallantiden att det är ett jämrans kontrollsamhälle, att man inte får göra hur man vill.

Nä, just det. Det är ungdomsårens viktigaste lärdom. Och fattar man det så fattar man också att man kan göra precis vad man vill, så länge det inte är förbjudet. Och att det gäller alla, så det fallar på sin egen löjlighet att skylla sina begränsade framgångar på att någon annan kontrollerar och styr över en.



Fast med dagens ideologi så finns det inga gränser för vad en kvinna får göra. I den mån någon tjänsteman försöker upprätthålla någon form av förankring i lagen och förnuftet, så har vi den marklundska bevisföringen, typ: blindstyrena på soc såg ingenting; de tar parti för patriarkatet.

En kvinna kan göra nästan vad som helst. Att det inte finns goda skäl att tro att kvinnan skulle kunna ha fel, eller att man på det stora hela har tänkt skevt, vägrar Weigl att tro. "De nästan inte finns". Hur hon nu vet det.



Hon kommer fortsätta veta det. Ty hon kommer aldrig tolka data på annat sätt än genom sitt paranoida filter.



Det är mot denna diskurs Monica Antonsson skriver sin bok. Det är inte ett angrepp på LM, det är ett inlägg i en dövstum ideologisk debatt. Det hon gör är att hon granskar typexempel numero uno och påpekar att den empiriska grunden för de ideologiska utsagorna saknas. Att de är fel.



Det är sättet att (van-)tolka den felande empirin till den korrekta slutsatsen, som sker på att så förvridet sätt att man måste beteckna det som innehållande en psykotisk dimension.

Feminister har som regel en subjektiv verklighetsuppfattning där det oftast handlar om kvinnors bästa inte barnens.

Berit

10 Apr 2009 09:22

Kära Marianne

Det känns ironiskt att du letar sakfel, samtidigt belyser det faktum att Liza M. klipper och klistrar med sanningar och andras citat, nåväl det torde vara uppenbart för alla som läst mer än rubrikerna.



Jag tycker illa om personangreppen i din kommentar, och där tydliggörs snarare en oförmåga att se andras lidanden och problematik, än tillför ngt matnyttigt.



Faderslösheten (hjälpt på traven av tokfeminismen) skapar stora problem i våra samhällen.



Genusdebatten börjar ta nya vägar, ögon öppnas, tack vare sådana som Daddy (har du läst bloggen?)



Som forskat i ämnet kan jag upplysa att det inte finns något belägg för att män i parrelationer är mer våldsamma än kvinnor, snarare tvärt om, man måste nog flytta problematiken och focus till personnivå, kulturella skillnader kunde också belysas.

Kommentera

Publiceras ej