Tomas föredrag på alternativ diskrimineringskonferens

2kommentarer

I dag representerade jag Män för jämställdhet när ett antal jämställdhets- och kvinnorganisationer träffades för att tillsammans visa att vi finns. Regeringen har valt att inte bjuda NGO:s till sin jämställdhetskonferens. Då ordnar vi en egen. Läs mer om den på Sveriges Kvinnolobbys hemsida

Jag hade följande nedskrivet för mitt anförande. Men vi valde en form där jag, Gertrud Åström från Kvinnolobbyn och Yvonne Hirdman, genusforskare, fick vara med i ett kort men kärnfullt panelsamtal.

Men här kan du läsa den skrivna 10 minutersversionen av mitt anförande:
(Lite lång för en blogg,men ändå)

Det har funnits flera olika försök till att skapa någon form av mansrörelse i Sverige. Den första någon gång i slutet av 1800-talet då männen var rädda för att kvinnor skulle få för stort inflytande i pojkars fostran. Då bildades Scoutrörelsen och Idrottsrörelsen med syfte att få män att fostra nya män.

På 70-talet fanns något som kallade Befria mannen och på 80-talet växte mansjoursrörelse fram. Under samma tid fanns det olika former av mansrörelseembryon som hade mytopoetiska grunder, utifrån tankar från poeten Robert Bly. Befria det vilda i mannen skulle vi kunna kalla de mansläger som fanns på den tiden. Mycket av den tidens mansrörelser fick ett snabbt slut när den kände maskulinitetsivraren Jan Guiloue åkte på mansläger och skrev ett reportage i tidningen FIB kulturfront om att detta var inte något för riktig män.

Det har också funnits några olika försöka till att skapa någon form av maskulinitetespolitik utifrån olika regeringars ambitioner. Socialdemokratin med Anita Gradin i spetsen startade den så kallade Idégruppen om mansrollen 1983, där Lars Jalmert fick göra världens första utredning om män ville vara med och skapa jämställdhet. Han kom fram till att män ville ha jämställdhet om någon annan än just de själva tog inititativet. Män var i princip för jämställdhet var en viktig slutsats av hans utredning, som man sedan arbetade vidare med att förändra i många år.

Folkpartisten Bengt Westerberg skapade 1994 den så kallade pappagruppen. Dom som kom att bli kända för att ha föreslagit pappamånanden. Även om detta vara ett förslag som kom från den tidigare idégruppen.

När vi kom igång med vårt arbete en gång för 16 år sedan pågick det ett krig i Jugoslavien. Ett krig som så många andra där män slogs mot varandra med vapen och med kränkningar. Ett vapen som blev oerhört uppmärksammat just då var mäns våld mot kvinnor. Det var inte bara så att dödandet av andra män var systematiskt så som i Srebrenitza. Det var också så att man uppmärksammade för första gången på allvar att ett vapen, som använts i många tidigare krig, också användes här. Våldtäkter av fiendens kvinnor var ett oerhört starkt vapen. Ett vapen som gav sådant genomslag i media att männen som då satt i Rädda Barnens styrelse blev så upprörda att de bestämde sig för att skriva ett upprop till Sverige män. Uppropets som publicerades i Svenska Dagbladet den 31 mars 1993 hade som rubrik:

Nu får det vara nog!

I uppropet räknade man upp olika övergrepp som män genomför i olika delar av världen. Där fanns skrivningar om det forna Jugoslavien, där jag citerar följande: ”Flickor våldtas på ett planerat, brutalt och utstuderat sätt som ett led i etniska rensningsaktioner.” Där skrev man också att ”Rädda Barnens arbete för att klarlägga omfattningen av barnsexturismen i sydostasien har gett, även för oss själva, chockerande resultat. Vi har känt till förhållandena sedan många år, men att det grova och cyniska utnyttjandet av barn varit så utbrett, så väl organiserat och så i praktiken accepterat av världssamfundet, kunde vi inte tro” Man skrev också om hur man då polisen hade gjort beslag av barnpornografi att också pojkar och flickor i Sverige ”utnyttjats på ett systematiskt och brutalt sätt för att tillfredsställa vuxnas behov. Förövarna är nästan alltid män. Men de protester som hört är främst från kvinnor”

Man avslutade uppropet på följande sätt: ”Vi är inga vältränade supermän, inga brorduktiga ordningsmän och inga patetiska romantiker. Vi är vanliga farsor som blivit fruktansvärt trötta på infantil machodyrkan, manlig destruktivitet och urskuldrande hånleenden” - ”Vilka farsor, vilka män orkar hålla sina stadiga armar runt gangsterkrigarna i det forna Jugoslavien, runt pedofiler och våldtäktsmän i Sverige och Thailand? En sak ska förövarna ha klart för sig: De kan inte längre tolka vår plågade tystnad som ett tyst samförstånd. De kommer att isoleras och de kommer i fortsättningen att möta ett manligt motstånd de inte varit vana vid. En gång i tiden, i våra pojkgäng, hotade vi den som bröt mot våra överenskomna hedersregler med klassmörj. Vi har växt till oss sedan dess. Vi tror inte längre på sådant våld.”

Dessutom avslutade man uppropet med en uppmaning till alla ansvarskännande män att ansluta sig till det informella nätverket Manlig front mot mäns övergrepp. Ett hundratal män hörde av sig och ett nätverk med runt 60 män runt om i landet satt igång att sprida uppropet.

I maj samma år skapade man ett nytt upprop, den här gången till alla män i Europa. Jag vet inte om det uppmärksammades i hela Europa. Men i Sverige gav det resultat. Den här gången var det drygt 2000 män som hörde av sig och meddelade att de ville vara med i arbetet med att förändra maskuliniteten. Det manliga nätverket var igång på många platser i Sverige och där satte man igång olika former av opinonsbildningsarbete och mer konkreta projekt som att stödja kvinnojourer och utveckling av pappagrupper i föräldrautbildningar. Allt för att finna olika sätt att möta män som kunde leda till förändrad maskulinitet.

I dag är Män för jämställdhet, som vi nu heter, en riksorgansiation med många olika verksamheter. En något bredare ansats men ändock med tanken om att jämställdhet också är ett medel för att motverkar mäns övergrepp och våld. Vi finns på ett 20 tal platser i landet och vi har en omfattande verksamhet nationellt. Just nu håller vi på med två stora projekt som är direkt riktade till unga pojkar och flickor. Ett projekt handlar om att starta en chatt där unga pojkar får möjlighet att chatta om frågor som killar går och funderar på och där man söker svar från något äldre ungdomar. Killfrågor.se kan ni leta efter på nätet.

Ett annat projekt går än så länge under arbetsnamnet Killnorm. Ett projekt som vi gör tillsammans med SKR och ROKS, och delvis också med Amnesty. Här skaper vi små korta filmer och diskussionsmaterial om de normer som killar befinner sig och hur man ska finna vägar ut från dessa. Ett normkritiskt material med en grund i den feministiska forskningen.

Och sedan tre år tillbaka har vi en nationall kampanj för att uppmärksamma att det är mäns ansvar att motverka mäns våld. Vi har denna kampanj veckorna runt den 25 november, då FN har sin internationella dag för att motverka mäns våld mot kvinnor. Det är också samma vecka som den internationella kampanjen White Ribbon pågår.

Men för jämställdhet är också del i en världsomspännande rörelse bland män som går under namnet Men Engage. Vi här i Sverige är samordningsanvariga för den Europeiska delen. Men engage

Något som varit viktigt för oss som fortfarande är kvar i Män för jämställdhet är att lyssna på den kvinnorörelse som är grunden för den jämställdhetsutveckling som tagit oss dit där vi nu befinner oss i Svensk jämställdhetspolitik, och att vår verksamhet är grundad i den genusvetenskapliga forskningen. Det betyder också att vi har en klar uppfattning om de strukturer som formar oss.

Under den period vi funnits har det, som i så många andra rörelser, varit många olika idéer som har knackat på. Det har funnits dem som ville att vi skulle bli någon form av rörelse för att slåss för mäns rättigheter, så som till exempel den fathers right rörelse som finns i flera andra europeiska länder, eller promise keepers som finns i U.S.A. Det har funnit dem som tycker att vi ska vara mer praktiska i vår inriktning så som till exempel mansjoursrörelsen. Det har funnits och finns dem som menar att vi är allt för feministiska för att ha rätt att kalla oss en del av mansrörelsen. Dom som menar att vi borde kämpa för någon form av maskulinism – ett begrepp som jag fortfarande inte förstår vad det står för om det är något annat än traditionell patriarkat eller vad det kan vara.

Men det betyder inte att vi inte arbetar för att uppmärksamma att män också förlorar på det ojämställda samhället. Män är också förlorare i den genusordning vi för närvarande i vårt samhälle gör allt för att upprätthålla. Ja, jag vet också att män som grupp är de som är vinnare på genusordningen, när vi pratar om högre löner, mer makt och norm för det mesta som finns i samhället. Gösta existerar i allra högsta välmående, när vi pratar om män som grupp. Många män drar nytta av detta också i sin individuella position, ja kanske det flesta. Så Gösta städar inte toaletten om vi ska prata med Yvonne Hirdmans terminologi.

Men vi behöver också visa på att enskilda män kan förlorar på den genusordning vi befinner oss i.

Normen för föräldraskapet är Göstas fru. Normen för barnomsorgen, sjukvården, äldreomsorgen och så mycket annat som kvinnor brukar göra är skapad av Göstas fru.

Problemet för män i huvudsak, men också för många kvinnor, är att när det finns något som sociologerna Helene Aarseth och Öystein Gullvåg Holter kallar för modellmakt som är skapad av kvinnor, har männen i den här genusordning en rädsla för att bryta den maskulina ordning han befinner sig i. Det handlar också om att engagera sig i jämställdhetsarbetet – också något som det kanske också finns en modellmakt för.

Ett annat problem är att män alltid relaterar sig själv till den ordning som vi skapat för hur mannen ska agera. Den manliga normens primat eller den maskulinitet vi kallar för den dominanta. En karl ska alltid agera så som det förväntas av en karl. Han ska ta stora risker, han ska köra för fort och han ska ha kontroll på allt. Mäns hälsa är ett jättestort problem och mäns utsatthet för våld från andra män är också ett stort problem. Fortfarande är mäns förväntade livslängd kortare än kvinnors. Detta är inte bara en fråga för män och kvinnor i Sverige utan också en fråga för kvinnor och män i hela världen.

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Adam Weisshaupt

19 Nov 2009 17:12

Du börjar sakta men säkert att få upp ögonen för vad män behöver diskutera även om det säkerligen är långt kvar tills bestigningen av ditt berg är klart.



Enligt min mening så skulle män gynnas av att stärka sin könsroll och inte av att förneka den. Fundera gärna själv på varför det skulle vara bra.

Niclas Kuoppa

20 Nov 2009 10:22

UR har en sida om genus med videoklipp där forskare berättar om allt från queer, genuspedagogik, och hur pojkar blir män.



http://www.ur.se/Vuxen/Samhalle/Genus/

Kommentera

Publiceras ej