Jag läste boken "Mig äger ingen" när jag just slutat på Regeringskansliet. Jag läste den mest med känslan av att vara just en person som inte vill låta mig ägas. Visst tänkte jag lite på att det just en pappa hon skrev om, den fantastiska skribenten Åsa Lindeborg.

Inte långt därefter kom Hanna Hellqvist med sin bok om sin pappa, som kanske också handlade om att ta makt över pappan, och sedan har det kommit massor med böcker av kvinnor och män om sina pappor. Ja, det har skrivits sådana under lång tid, men jag har inte reflekterat så som jag gör nu. Nu när jag just läst dagens debatt på Expressen, där Calle Schulman skriver så bra om varför så många hyllar sina pappor.

Flera gånger har jag tänkt, men ännu inte skridit till handling, att jag vill skriva en bok om min mamma. Boken ska heta "Jag lyssnade på min mamma". Just för att det var när jag skulle skriva min första A-uppsats i kvinnovetenskap som jag upptäckte att min mamma faktiskt varit grunden till att jag är där jag är idag. Och hur många skriver böcker om att mamma är den stora förebilden?

För visst är det så att när kvinnor som gör karriär i det privata näringslivet och får frågan om förebilder, så kommer ofta svaret: Pappa. Likaså är detta svaret när män får samma fråga - vilket i och för sig är mindra vanligt.

Idrotssrörelsen skapades en gång i tiden av han som brukar benämnas som idrottens fader: Victor Balck. Jag undrar om det inte var han som låg bakom scoutrörelsen också? Och utgångsläget var att män, som då var på väg in i industrin, inte längre skulle vara nära sina söner och ge dem den rätta fostran. Kvinnor skulle bli dem som kom att vara närmast barnen - vilket innebar att risken fanns att pojkarna inte skulle få den rätta manliga fostran.
Bygger inte Brobyggarna , som finns på Fryshuset, på samma idé?

Nej. nu är det nog snart dags att jag skriver den där boken: Jag lyssnade på min mamma!

1982 blev jag och Kia gravida. Ja det låter underligt, men min upplevelse var sådan. Vi läste den lilla litteratur vi kom över. En bok jag minns riktigt mycket var "Pappa, pappa, barn" skriven av Peter Gustav Jonsson. Troligen hittar du den bara på välsorterade bibliotek numera. Föräldrautbildningen handlade i stort sett endast om förlossning. Men några av oss män gjorde vad vi kunde för att få in ett "pappaperspektiv". Pappautbildningar var det inte tal om på den tiden. Hammarlind i Stockholm och Wiklund i Ö-vik hade inte nått ut med sina goda idéer ännu.

Att dela på föräldraledigheten var enormt ovanligt i Örebro och i hela riket tog männen bara ut sådär 5 % av alla föräldrapenning. Och när vi kom till den öppna förskolan var det på gränsen till kränkande, då kvinnor som ofta utgick från att jag som man var fullständigt handikappad som modrande förälder.

Tio år senare började pappautbildningar komma lite här och där i landet. Wimmerström, Hammarlind, Wiklund och flera var pionjärer. Män för jämställdhet (som då kallades för Manliga nätverket) gjorde en hel del för att uppmuntra och sprida idéerna vidare. En del av oss ville också att föräldrautbildningarna skulle få mer inslag av jämställdhet och genusmedvetenhet. Kanske skulle man kunna ha sådan föräldrautbildningar i stället för pappagrupper?

Så visst har det hänt en del på 26 år - men så mycket mer vi har att göra.
Läs gärna Anders Hammarlinds tankar i L.T. Södertälje. Den är tankeväckande.

Det är tragiskt att det ska behövas. Men nu är det återigen dags för nattvandringar i Örebro för att öka tryggheten för kvinnor. Efter att det varit ett antal våldtäktsförsök mot unga kvinnor tänker Örebro kampsportförening börja nattvandra. Läs mer i Nerikes Allehanda

Jag tycker det är ett bra initiativ och jag tror det kommer att göra norr i Örebro lite säkrare de kvällar de är ute. Man får hoppas att inte våldtäktsmännen tar sig till en annan del av staden. För tyvärr kommer nog våldtäkter att bestå så länge det finns män som anser sig ha denna äganderätt över kvinnor. Eller kanske man ska skriva; vill tillskansa sig denna äganderätt? Män för jämställdhet får fortsätta att arbeta med opinionsbildning och försöka påverka myndigheter och regeringen att satsa på förebyggande arbete.

Under tiden är det underbart med organisationer som Örebro kampsportförening som tar sitt ansvar.