Den 8 mars, på den internationella kvinnodagen, var jag i Berlin och genomförde en frukostföreläsning i de nordiska ambassadernas "Felles hus". En underbar inbjudan som jag, och därmed också Män för jämställdhet, absolut inte kunde motstå. Här fick jag chansen att inför de nordiska ambassadernas personal och inbjudna från media, akademin, regering och riksdag berätta om hur vi jobbat, och jobbar, i Sverige med att involvera män i jämställdhetsarbetet.

Klas Hyllander, vår organisationssekreterare, var i New York helgen innan. Där var han, och därmed Män för jämställdhet moderator på ett seminarium, arrangerat av den norska, svenska och sydafrikanska UD, som handlar om samma sak. Att involvera män i jämställdhetsarbetet för mäns, barn och kvinnors hälsa och utveckling. Män för jämställdhet är en del av den globala organisationen Men Engage. Detta seminarium genomfördes i samband med den stora CEDAW-konferensen.

I Sverige var Män för jämställdhet med på flera platser i landet och firade 100 år av internationell kvinnodag. Vi är med och firar detta för att visa vår del i arbetet för kvinnors rättigheter. Men också för att vi inser att utan jämställdhet mellan kvinnor och män kan vi inte nå målet med alla människors lika värde. En utveckling till jämställdhet innebär att också män får ett enklare och mänskligare liv att leva i hela världen. Så tror i alla fall jag.

Det finns dock ett inslag av på gränsen till förakt som börjar visa sig i också här i Sverige den 8 mars. I de gamla öststaterna har man haft det så länge. Jag tror det är rätt utbrett i både Kina och USA också. Det jag retar mig på är att allt fler män börjar se denna dag som någon form av Mors dag. Kanske är det kommersiella krafter som håller på att tränga in, vad vet jag, men jag tycker inte om det.
En kvinna som uttryckt detta mycket bra är matälskaren. Så i stället för att jag skriver mer om det rekommenderar jag dig att läsa hennes blogginlägg den 8 mars.

På återseende

4 kommentarer

Artemis

10 Mar 2010 11:05

Jag måste säga, jag har blandade känslor om det med att bli grattad. Visst, varför blir grattad på en dag då kvinnoförtrycket ska uppmärksammas?



Men samtidigt så vill jag bli grattad, inte för att jag är kvinna utan för all min kamp för att få ett någorlunda rättvist liv "fast" jag är kvinna och fast både män och kvinnor verkar vara emot mig i detta...



När jag var "yngre" så tyckte jag om att vara kvinna. Jag såg förtrycket men det gjorde mig arg och bestämd att jag minnsann ska kämpa mot dessa "dumma män".



Men jag tappade mycket av glöden när jag insåg att skrämmande många kvinnor vill egentligen inte ha det jämställt. De säger att de vill det men de vill inte betala priset för detta, de vill inte kämpa och stå emot och ännu viktigare förändra sig själva och sina attityder.



Det är mycket lättare att bli en sockersöt rosa gärna även ensamstående mamma som det ska vara så synd om. Det är mycket lättare att se sig själv som ett offer och en hjälte för att man "offrar" sig för sina barn. Det är mycket lättare att säga att man själv har valt att bli hemmafru och helt glömma att man uppfostrats till att vilja bli det. Visst man kanske skulle välja det i alla fall men det får vi inte veta i dagsläget...



Alla har så klart rätt till egna val men jag tycker varje individ ska ta ansvar för sina val också. För gör vi inget för att påverkar samhället till det bättre så tycker jag inte att vi gör de framtida generationer någon tjänst egentligen.



Kvinnor spelar gärna martyr, försöker vara perfekta och bränner ut sig. Tyvärr så är inte så många fullt medvetna om det. Jag tror att kvinnornas största hot, i alla fall i länder då de har någorlunda samma möjligheter som män, är egentligen de själva.



Visst, samhället måste också förändras men jag tycker att samhället förändras när tillräckligt många individer förändras. Vi skapar samhället.



Jag kommer att fortsätta kämpa, både med att jobba med mig själv men även säga ifrån i samhället så mycket jag orkar. Jag gör det jag kan och hoppas att andra ska göra detsamma...



Och du, Keep up the good work! =)

Madde

12 Mar 2010 10:48

Det kändes väldigt märkligt att höra ett grattis på morgonen den 8 mars.

Grattis till vad?

Att jag är kvinna och har 20 % mindre lön än männen?

Eller att jag är underordnad i samhället?



Blir väldigt glad att se att män också brinner för jämställdhet.

Tyvärr är det inte så vanligt, alla män i min bekantskapskrets säger dock att de är för jämställdhet men så tror de dock att det är redan det som råder.



Bo

12 Mar 2010 14:13

Jag har läst en hel del inlägg här av TW och andras kommentarer. Det tycks vara så att man gärna generaliserar om män. Det går tydligen bra. Däremot skulle det vara helt omöjligt att generalisera om kvinnor, invandrare eller HBT-personer på samma sätt. Kan nån svara på varför? MFJ har tydligen varit ute och rest till bl.a New York och Berlin.

Det är märkligt att en sån liten förening med så få medlemmar blir inbjudna. Det måste bara vara den politisk korrektheten som ligger bakom. Eller?

Tomas W

13 Mar 2010 11:58

Tack för kommentarerna. :-)



Nja Bo, det är nog inte speciellt politiskt korrekt i dag att arbeta med jämställdhet på det vis som vi i Män för jämställdhet gör. Att hela tiden försöka påvisa de strukturer som finns i samhället, som vi menar att både kvinnor och män förlorar på, är nog snarare lite motsträvigt. Men det kan ju inte få oss att sluta tro på vår idé.



Att vi blir inbjudna till olika sammanhang är nog mer beroende av att vi som blir inbjudna, som personer, har en lång och gedigen erfarenhet av detta arbete. Män för jämställdhet är, som jag skrev ovan, en del av en internationell utveckling. Att män också ska vara med i utvecklingen för kvinnors och mäns rättigheter ses i dag som nödvändigt. Mer än politiskt korrekt.



Sedan kan vi i och för sig ta en dialog om vad vi menar med politiskt korrekt :-)

Tack för din reflektion i alla fall.

Kommentera

Publiceras ej