Jag undrar vilka drivkrafter som håller antifeminister som Per Ström, Pelle Billing och många andra män runt om dessa två så aktiva. Själv drivs jag av en tanke om människors lika värde. Jag ser runt omkring mig, här i Hallsberg, i Örebro län, i Sverige och i resten av världen att vi har långt kvar till att vi har uppnått detta. En viktig faktor för mig när jag tänker på människors lika värde är kön.

 

Jag vet att det finns mycket mer som skapar åtskillnad. Sådant som var vi kommer ifrån i världen, vad vi har för hudfärg, om vi är funktionsnedsatta på grund av psykisk eller fysisk defekt i vår kropp, eller vad vi befinner oss i för ålder. Det finns många mer så kallade diskrimineringsgrunder, och jag tror det finns knytpunkter där flera av dessa faktorer samvarierar. Men det som spelar med i alla dessa är kön. En funktionsnedsatt flicka eller kvinna och en funktionsnedsatt pojke eller man bemöts på olika sätt på grund av sitt kön. Likaså är det med de övriga, så kallade, diskrimineringsgrunderna.

 

Jag har med åren i min gärning för rättvisa, blivit allt mer fokuserad på jämställdhet. Jag vill öka mitt kunnande på kön och genus. Jag tror att det är en viktig nyckel för att öka rättvisan i världen.

Jag tror att de olika traditionella förväntningar som finns på hur vi ska gestalta oss som könsvarelser stör oerhört mycket av det som skulle kunna bli mänsklig positiv utveckling. Och det är inte bara så att jämställdhet, eller vårt tänkande om kön, har med direkta mänskliga relationer att göra. Sådant som handlar om föräldraledighet eller orättvisa löner eller sådant vi brukar tala om när vi pratar jämställdhet. Nej, jag är säker på att det tänkande vi har när det gäller kön också speglar hur vi skapar vägar, månraketer, placeringar av mobilmaster och var pubarna i städerna ska ligga, och en himla massa annat som vanligtvis inte förknippas som en jämställdhetsfråga.

 

När jag tänker jämställdhet, genus och maskulinitet så tänker jag på vilken kategori av människor som har störst inflytande på våra vardagsfrågor, och vad som ligger bakom detta. Mina favoritfigurer från sagovärlden är Astrid Lindgrens ”Rumpnissar”. De ställer den viktigaste frågan som är värd att ställa. ”Vofför är det på detta viset?”

 

Just nu ställer jag den frågan till mig själv. Varför är det på det viset att Per Ström och hans vänner tar sig in i mängder med olika sammanhang där genusfrågorna diskuteras på ett seriöst sätt. Nu senast på Genuslistan, en informationskanal för genusvetare och andra med seriöst intresse för dessa frågor. Varför är det på det viset att Ström, Billing och de övriga männen som brukar kallas antifeminister, lägger så mycket energi på att smutskasta oss som tror på genusvetenskapen och feminismen? Jag tänker vad är det som ligger bakom deras ”kampanj” och hur länge har de verkat utan att vi förstått det?

Jag tycker absolut att de som inte tror på jämställdhet, feminism och genusvetenskap ska vara med i dialogen och förklara varför. Men jag har oerhört svårt att förstå och acceptera att deras argumentering går ut på att förlöjliga och misstänkligöra oss, i ställer för att föra en klok dialog om frågorna som är så viktiga.

 

Jag har tillfälligt valt att stänga ner min direkta kommentarsfunktion. Detta för att jag de senaste veckorna har fått inlägg från antifeminister som är på gränsen till förtal av mig som person. Jag vet inte om det är rätt av mig att göra på det här viset. Men jag har ändå valt att göra det.

 

När det gäller utvecklingen för ett rättvist samhälle hade vi kommit ganska långt, om vi bara håller oss till jämlikheten som idé, i mitten på 1970 talet. Det fanns till och med dem som menade att om löntagarfonderna hade genomförts hade vi varit farligt nära det socialistiska samhället. Vad gjorde de som inte ville ha solidaritet och rättvisa i samhället då? Jo, Svenska arbetsgivarföreningen avsatte en hel del pengar som de säkert gjorde skatteavdrag för, och sände ut män till de mer kapitalistiska länderna för att lära hur man ökar de individualistiska tankegångarna. Sedan startade de tankesmedjan Timbro och med åren har de lyckats göra svenskarna till ett folk som ser mer till sig själv, den enskilda individen, än till kollektivets bästa. Den gemensamma välfärden rivs mer i allt högra takt.

 

Är det något liknande som pågår när det gäller jämställdhet?

 

När vi för några år sedan hade nått en jämställdhetsnivå, då vi utsågs som bäst i världen, började de som arbetar med jämställdhet känna sig mogna för att riktigt ifrågasätta den grupp i samhället som fortfarande gjorde mest motstånd. Männen, eller snarare mansrollen började ifrågasättas utifrån ett tydligt genusperspektiv. Då blev det oro i manssamhället. När vår dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg skrev, i en debattartikel, att hon ville se en ny maskulinitet i stället för den ”gamla unkna mansrollen”. Då blev det sådant liv i manssamhället, så att till och med en man som några år senare skulle komma att bli jämställdhetsminister i för samma parti som Winberg, Jens Orback, menade att Winberg var en könsrasist. Han fick mycket stöd för sina åsikter. Några år senare fick en kvinna och journalist, Edvin Rubar, i uppdrag att göra ett TV-dokumentär som kallades Könskriget. En dokumentär i två delar där den radikala kvinnojoursrörelsen och övriga feminister i samhället ifrågasattes på ett mycket utmanande sätt, milt sagt.

 

Efter detta har debattklimatet när det gäller jämställdhetsfrågor blivit allt hårdare. Genusvetenskapen har blivit allt mer ifrågasatt som vetenskap och feminism har blivit ett skällsord.

 

Finns det en medveten strategi för att återupprätta det unkna manssamhälle som vi var på god väg att lämna? Vilka är det som finansierar den här gången? Vilka är aktörerna? Varför är det på detta viset?

 

P.S. Du kanske tycker jag borde skriva något om mäns våld mot kvinnor idag, den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Jag tycker att det jag skrivit ovan handlar om just detta. D.S.