Jag tror på utredningar!

 

I dag finns en artikel i DN om att en utredning ska tillsättas för att få unga att läsa. Det är bra att regeringar tillsätter utredningar när de är bekymrade över sakernas tillstånd i vårt samhälle. Sedan är det inte helt fel att många kommer till tals när utredningen pågår – och av egen erfarenhet vet jag att det ofta är så, och att resultaten blir bättre när så sker.

 

Nu har Regeringens kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth bestämt sig för att tillsätta en utredning om litteraturens tillstånd i vårt samhälle. Det är bra! Jag hoppas då också att utredningen gör en liten historik om vad som faktiskt hänt när det gäller att få kvinnor och män att läsa. Kanske är det så att det rent historiskt har varit just Män som fått de största satsningarna? Jag tänker på hur folkbiblioteken skapades av den tidiga arbetarrörelsen med ABF i spetsen, hur arbetsplatsbibliotek lyftes fram och hur den billiga boken – En bok för alla – kom att öka läslusten hos arbetarklassen. Att faktiskt pojkar och män i allt högre grad också kom att läsa skönlitteratur genom dessa olika satsningar. Flickor och kvinnor som grupp har nog läst mer i alla tider.

 

Men så hände något som innebar att pojkar återigen valde bort läsandet. Fram för allt skönlitteraturen. Det blev liksom fult för pojkar och män att läsa. Eller vad var det som hände?

 

Jag hoppas utredningen tar hjälp av den forskning som finns för att ge oss lite mer svar på den frågan. Vad var det som hände? Blev det ”tjejigt” eller rent av ”bögigt” att läsa? Är det av den anledningen som identitetsökande pojkar ”väljer” bort läsandet?

 

Min uppfattning är att en utredning behöver ta till sig vad andra vad andra utredningar redan visat. Utredningar kan bli stärkande för varandra när så sker. Många utredningar de senaste 20 åren har visat att genusaspekten är viktig inom livets alla områden!

 

Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA), som ett färskt exempel, har visat med stor tydlighet vad genusaspekten på utbildning kan göra för att öka alla individers, såväl pojkars som flickors, möjligheter inom skolans ramar. Det finns tecken på att de vuxnas förväntningar på hur pojkar och flickor ska vara, innebär att i huvudsak pojkar förlorar i inlärningen, vilket så klart också påverkar pojkars värderingar och attityder kring läsandet.

 

I DEJA:s slutbetänkande Flickor, pojkar, individer – om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan (SOU 2010:99), skriver de ”De förhållandevis stora genomsnittliga skillnaderna i betyg i olik ämnen har delvis sin grund i skillnader i intressen och upplevelser av vad som är viktigt att lära sig i skolan. Här är det uppenbart att samhällets olika förväntningar på flickor och pojkar formar dem olika och ger dem olika intressesfärer. Det är en utmaning för skolan att bryta den könsnormer som grundläggs utanför skolans väggar”

 

En mycket viktigt delrapport i DEJA:s arbete är också maskulinitetsforskaren Michael Kimmel:s rapport om ”Pojkar i skolan: ett bakgrundsdokument om ”pojkkrisen”, som jag tänker är bra bakgrundsmaterial (och som inte är nämnd i direktiven 2011:24) när riksarkivarien Tomas Lidman nu ska starta sin utredning om Litteraturens ställning.

 

Får Män för jämställdhet någon fråga om att på något sätt vara en del i utredningens arbete ska vi så klart tacka ja till den möjligheten.

 

I dag var den första dagen av fyra inplanerade lanseringstillfällen av Machofabriken. Vilken härlig dag! Vårsolen lyste och värmde upp hela Stockholm. På vägen från Centralen till Grev Thuregatan var det många män i ”lådor” jag passerade. Kanske ser jag själv ut som att jag vandrar fram där i min egen låda. Men, hur ser vi ut där innanför vår förpackning? Det är för att inte upprepa dessa förpackningar som vi har skapat Machofabriken. För att unga killar och tjejer, ja även vuxna kvinnor och män, ska ges möjlighet att få fundera över de trånga könsnormer som framför allt pojkar och män går omkring i.

 

Eller som en ung killa i paneldialogen uttryckte att det inte är så himla lätt att säga till killar som spelar tuffa och som inte varit med i Machofabriken att: ”Hörru kliv ur lådan – Det kanske vore lättare om fler hade sett materialet. Alla har väl varit i sin låda. ”

 

I morgon är Machofabriken i Malmö, på torsdag är Matchofabriken i Göteborg och den 22 mars i Umeå. Jag kommer att vara med i Malmö och Umeå och jag ser fram mot de underbara reaktioner som kvinnor och män visade här i Stockholm.

 

I stället för att jag berättar om Matchofabriken tycker jag du ska gå in på vår hemsida och läsa mer och se några filmen, eller kom på seminariet om du är i Malmö, Göteborg eller Umeå. Snart ska vi också ha ett i Örebro och vem vet mer vad som händer framöver.

Så sitter jag då här och funderar på vad som kommer att hända kommande vecka. Jag tycket det är rätt skönt att titta till almanackan så jag inte missar något jag bestämt.

 

Det slår mig då också att jag faktiskt skulle kunna börjar göra en liten krönika om veckan som gick. Som ett stående inslag i min blogg. Det är en rätt kul idé som jag ”snor” från en politiker i Örebro.

 

Så från och med nu ska jag försöka hitta veckans höjdpunkt och blogga om på söndagar.

 

Här kommer veckans höjdpunkt!

 

Att det blir Kent Person som inspirerar mig till detta, trots att denna vecka också innehöll den 8 mars, kommer att förvåna många. Men Kent, och faktiskt alla de övriga politikerna som var med på samtalet om barnverksamhet på Kvinnohuset i Örebro, förvånade mig i går. Det var på Systerskapsfestivalen i Örebro där jag var för att lyssna på denna dialog och för att lyssna på min favorit Marie-Pia Boethius.

 

Kvinnohuset har sedan ett par år tillbaka fått tillfälligt statligt projektbidrag för att kunna ha specialpedagog och fritidsledare, som möter de barn som följer med kvinnorna till Kvinnohuset. De har under dessa år utvecklat en metod att prata med dessa barn, som enligt lagen också är att betraktade som misshandlade av sina fäder. Nu är projekttiden för de statliga pengarna slut och Kvinnohuset vill ha en mer långsiktigt lösning för sin verksamhet. Politikerna i Örebro skulle nu få chansen att offentligt presentera hur de tänker framåt för att stödja kvinnohuset.

 

Nerikes Allehanda tolkar det som att politikerna slingrade sig då de inte entydigt svarade Ja på frågan om stöd framöver. Men jag blev glad då jag för det första kunde höra representanter från alla partierna, utom Folkpartiet som valt att inte närvara, vara eniga i att de tänker arbeta för en långsiktigt lösning.

 

Jag blev också glad för att dessa politiker inte gjorde valdebatt av frågan. Det är faktiskt omval i Örebro inom ett par månader.

 

Med det som gjorde mig allra gladast var att Kent Person visade tydligt att det är en självklarhet att kommunen ska ordna fram pengar till stöd för barnen som är utsatta. Dessutom var Kent den som allra tydligast visade att det behövs mycket mer insatser för att arbeta med förebyggande åtgärder för att pojkar och män inte ska bli våldsverkare. Att han i detta dessutom lyfte fram Män för jämställdhet gör mig så klart ännu stoltare :-)

 

Det bådar gott inför framtiden att inte någon av de övriga politikerna argumenterade emot Kent i detta.