Jag har ännu inte läst boken SCUM, Society For Cutting up Men, men jag har så klart vid många olika tillfällen läst om boken och hört talas om den. Att jag ännu inte läst den är för att jag prioriterat annat. Kanhända är det viktigt att läsa den nu, då det verkar som att biljetterna till TUR-teatern är slut. Och inte minst för att det finns så många män som känner sig kränkta av innehållet.

 

Men då jag varit engagerad feminist i många år har jag på olika sätt kommit i kontakt med kvinnor, inte minst genom de kvinnojoursrörelser vi har i vårt land, som har förmedlat många av de känslor som verkar uttryckas i boken SCUM.  Kvinnor som varit, och är, utsatta för mäns systematiska våld. Kvinnor som har misshandlats, stympats, blivit kastad in i väggar, skurits, fått syra hälld över sina ansikten, våldtagits. Kvinnor vars barn har blivit hotade och också misshandlade av den man de från början älskade och ibland också valde att bli gravida tillsammans med. Kvinnor vars hundar, katter, hästar och andra kära husdjur blivit styckade inför kvinnorna, med enda syfte att hålla kvinnorna under hot och kontroll.

 

Jag har sedan 1994 varit engagerad i Manliga nätverket, som numera är organisationen Män för Jämställdhet. En organisation som startade av männen i styrelsen för Rädda Barnen. Starten till vår organisation var att män i det forna Jugoslavien använde kvinnor som sköldar i krigsfronter, de samlade kvinnor i läger för att våldta dem systematisk, de våldtog kvinnor i många byar och städer de erövrade, för att kränka fienden. Jag ser på rapporteringar från Amnesty, senast i nyhetssändningar den 17 november, att detta våld mot kvinnor fortgår hela tiden. Ni vet väl att bajonetter, gevär och knivar i dag används för att inifrån kvinnornas underliv skära upp deras livmoder och deras kroppar.

 

Med denna kunskap förstår jag att många kvinnor känner precis så som Valerie Solanas kände när hon skrev sin bok "SCUM". Jag tycker också det är rimligt att det finns producenter och skådespelare som vill gestalta detta inferno av känslor som utsatta kvinnor kan visa.

 

Jag kan också, till viss del, förstå att det finns män som inte vill förstå detta. Ingen man vill heller bli uppskuren och utsatt för det våld som Solanas beskriver. Det finns inte heller speciellt många kvinnor som trots sin utsatthet använder sådant våld mot män.

 

För de män som inte tagit del av de kunskaper som idag finns om genusordningen och kvinnors utsatthet, för de män som inte förstår att denna bok ger uttryck för känslor som mycket grovt utsatta kvinnor måste få känna, för de män som inte har tänkt på att också vi män är utsatta för maskulinitetens negativa konsekvenser, för de männen kan jag ha förståelse för att de undrar om det är ett könskrig som pågår.

 

Men att starta demonstrationer för att den fria TUR-teatern, och därmed hela konstvärlden, ska strypas i sin vilja att presentera konst som vi andra kan föra en dialog om, det tycker jag är att gå för långt.

 

Låt oss i stället sätta oss ner och fundera över varför detta motstånd från män är så starkt.