Det är nu lite drygt 20 år sedan jag började arbeta med frågor som rör män och jämställdhet. Alltså som anställd för att driva jämställdhetsfrågor. Jag har alltså varit femokrat i 20 år. Jag började mitt första professionella jämställdhetsarbete på Länsstyrelsen i Örebro den 1 juni 1998.

Innan dess hade jag varit aktiv med jämställdhetsfrågor på min fria tid. I alla fall sedan 1994 då jag engagerade mig i det som då kallades för Manliga nätverket. Det kom sedan att heta Män för Jämställdhet och numera går under beteckningen MÄN. (Men den frågan tar vi i ett annat inlägg vid ett annat tillfälle)

Det som får mig att nu inleda en ny period i mitt bloggande, är att jag igår och i dag har funderat väldigt mycket på vad som hände för precis 20 år sedan i dag.

Jag var, tillsammans med min familj, på tältsemester. Vi stannade just den här dagen på Tjörn för att dagen därpå åka till våra vänner, som hade ett sommarboende på Väderöarna. Som vanligt ville jag hålla mig uppdaterad på nyheter och köpte Aftonbladet. (Inga sociala media på den tiden) Det regnade på Tjörn den här dagen och när barnen hade somnat började jag läsa tidningen.

Jag kommer inte ihåg rubriken, som slog mig hårt, men jag kunde läsa att en ung kvinna hade blivit mördad i Örebro. Det kom en stark känsla, som det alltid gör när unga kvinnor utsätts för mäns våld. Men den här gången var känslan mycket starkare, då den här unga kvinnan kunde vara någon jag kände. Det kunde var någon som stod mig nära som på ett så brutalt sätt hade förlorat en dotter, ett syskon, ett barnbarn, en vän, en elev et cetera. Tänk hur många som finns runt en glad, fin och social tonårstjej, som i detta förlorar någon de tycker mycket om.

Varför ska nu känslan bli starkare för detta? Ja, det kan en fråga sig. Men jag tror att vi, när något kommer nära, blir mer engagerade och kanske också rädda för att det är så nära så det kan drabba mig. Jag ville inte tro på idén om att det som står oss närmast är det vi bryr oss mest om. Kan vi verkligen gradera omtanke? Men på något sätt är det säkert ett sociologiskt faktum att vi som människor behöver en närhet. Vi har vår familj. Vi har våra vänner. Vi tillhör på något sätt en stam, klan eller samhälle. Något som vi växer in i och som ger oss trygghet i någon form. När hotet kommer riktigt nära något av detta, så blir det en starkare reaktion, känsla eller vad vi nu ska kalla det.

Jag följde sedan sökandet efter mördaren i media några dagar innan jag kom hem till Örebro igen. Det var när jag kom hem jag fick klart för mig att det var vänner, i alla fall några jag kände relativt nära, som förlorat sin dotter på det mest grymma sätt vi kan förlora våra barn. Där fanns också en flicka som förlorade sin syster.

Då mördaren inte var gripen fanns en oro, jag tror faktiskt en skräck, hos många kvinnor i Örebro. Men också en oroskänsla bland många män. Vi har ju en flickvän, fru, dotter en nära vän som kan drabbas. Det fanns också en frustration bland många över att det var så svårt att finna mördaren.

När jag kom åter till mitt nyss påbörjade arbete på Länsstyrelsen i Örebro fick jag också besök av Saras pappa. Han ville ha hjälp att dra igång en insamling av medel för att kunna skapa en belöning till den som kunde ge tillräckligt bra tips för att polisen skulle finna mördaren. Vi bildade Sarafonden.

Det som varit ett embryo till Manliga nätverket i Örebro kom snart att bli White Ribbon-rörelsen i Örebro. Vi började sälja vita band för att få in pengar och manifestera att mäns tystnad om mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Sarafonden placerade sparbössor i affärer och på krogarna i Örebro och Örebroarna ställde upp. Snart hade 100 000 kronor samlats ihop och en belöning kunde ligga som stöd för att polisen skulle få mer information. Lite hjälp kom också från TV-programmet Efterlyst och snart fanns det tips som kunde leda till att mördaren kunde gripas och senare dömas för sitt brott. Men Sara fick vi inte tillbaka.

Projektet jag arbetade med på Länsstyrelsen gick under rubriken Pojkar, pappor, män i Örebro län. Syftet var att engagera män i jämställdhetsarbetet och det kändes helt rätt att lägga både arbetstid och fritid åt det nätverksskapande som Örebroarna ville vara en del av. Vår dåvarande landshövding, Gerd Engman, gav mig och Sarafonden stöd i vårt arbete.

Sarafonden avslutades i och med rättegången. Män för jämställdhet kom i Örebro att bli en samtalsgrupp som levde många år, med män som vill engagera sig i arbetat för att motverka mäns våld mot kvinnor. Vi kallar oss numera Goda samtal bland män.

En viktig fråga som jag burit med mig sedan dess och som jag kommer att återkomma till i den här bloggen framöver, är om det måste till sådana här hemska händelser för att vi män ska bli engagerade? Vad och varför är det just mäns våld mot kvinnor, när det blir så här grovt, som engagerar män? Vad är det som gör att det också blir stopp där? Att jämställdhet, alltså det som för mig innebär att motverka mäns våld, inte är tillräckligt för att engagera pojkar och män. Den frågan tror jag kommer att komma upp vid fler tillfällen nu när jag åter börjat blogga.

 

 

Mänsvåldmotkvinnor,