Ett år har gått sedan #metoo tog fart i Sverige och vi män har inte tagit till oss speciellt mycket av budskapet. Men är det så konstigt när vi lägger ansvaret på enskilda män, som kanske inte förstår att de är en del av det vi brukar kalla för manssamhället?

Det är inte fler än fem procent av männen som instämmer i påståendet att kvinnors röster under #metoouppropen har fått dem att rannsaka sitt eget beteende, i en undersökning som riksorganisationen MÄN presenterade den 16 oktober. Där framkommer dock att 85 procent av de svarande männen anser att män gemensamt bör ta ett större ansvar för att motverka sexualiserat våld och trakasserier som begås av män. Samtidigt som hälften av de svarande menar att det handlar om andra män än de själva. 43 procent av männen menar att #metoouppropens berättelser på något sätt fått dem att ifrågasätta sitt eget beteende. Det är bra!

Undersökningen är utförd av KantarSIFO under perioden 4 – 10 oktober 2018.  Ett år efter det att #metoorörelsen drog i gång i Sverige. Ett riksrepresentativt urval innebär att rösterna kommer från hela landet. Åldern på de 1072 intervjuade är mellan 18 – 79 år.

I en annan undersökning, utförd av Novusundersökningar på uppdrag av SVT Nyheter, svarar 45 procent av männen att de tror att män som tidigare kränkt kvinnor ändrat sitt beteende. 36 procent av männen menar att män säger ifrån vid oacceptabelt beteende i högre grad i dag än innan #metoouppropen. Intressant i den undersökningen, som vänder sig till de som identifierar sig som kvinnor och män, är att endast 28 procent av kvinnorna håller med i det första påstående och 26 procent håller med i det andra. Det finns alltså en diskrepans mellan vad männen säger sig ha gjort och hur kvinnor uppfattar männens förändring.

I en artikel i Aftonbladet den 11 oktober menar Torbjörn Sjöström, VD på Novus, att deras undersökning visar att det framför allt är kvinnor som ändrat sitt beteende och nu säger ifrån och anmäler i högre grad än tidigare.

Jag som varit engagerade i den så kallade rörelsen bland män för jämställdhet sedan början av 1980-talet, ställer mig nu frågan om denna förändring är ett resultat av #metoo?
Eller om #metoo är en del av den långa feministiska kamp för jämställdhet som bedrivits under många år? Med denna undran vill jag inte förringa den kraft som #metoorörelsen ändå är, samt dess betydelse för att ta oss ännu några steg närmare det jämställda samhället.

Arbetet för att få män engagerade för kvinnors rättigheter och jämställdhet är en lång och strävsam kamp som bedrivits länge. I huvudsak av kvinnor. Motståndet från det jag kallar manssamhället har hela tiden varit märkbar.

Det har alltid funnits några män som solidariskt ställt upp på kvinnornas kamp. Ibland som en del av den feministiska rörelsen – feministiska män. Ibland som någon form av stödfunktion – profeministiska män.

De senaste 45 åren har olika initiativ för att engagera fler män i jämställdhetsarbetet och därmed bryta gamla förlegade könsmönster pågått. Regeringar har initierat Idégrupper om män och manlighet, kampanjat för förändrad papparoll och delad föräldraledighet. Projekt om män, maskulinitet och jämställdhet har genomförts, liksom en statlig utredning om män och jämställdhet. Samtidigt som dessa initiativ från staten pågått har också några rörelser bland män funnits i civilsamhället.

Problemet som jag ser det är att i stort sett allt det som gjorts för att förändra män har i huvudsak skett på individnivå, utan en tydlig koppling till att det behövs stora samhällsinsatser för att förändra den könsmaktsordning som existerar. Det är inte bara inom skolan som det behövs insatser för att motverka traditionella könsmönster.   Vi behöver också på en genomgripande nivå arbeta vidare mer systematiskt med jämställdhetsåtgärder.

När vi ännu inte gjort det i tillräckligt hög omfattning är det kanske inte så underligt att åttio procent av männen i MÄN:s undersökning inte alls eller bara till viss del tycker att #metoouppropens berättelser ska få dem att rannsaka sig själva. Eller att sex procent inte har någon åsikt alls i frågan. För i ett individualistiskt samhälle kanske mannen ser problematiken, men inte att han själv kan vara en bidragande orsak. Både i det som sker och till förändring.

 

Kommentera

Publiceras ej