I helgen som var åkte jag tåg. Det är ju inte så ovanligt att jag gör det. En viktig orsak till att jag åker tåg är att jag tror på det klimatsmarta resandet. Jag har också varit av den uppfattningen att det är rätt så skönt att åka tåg. Att få en stund där jag kan ägna mig åt det som SJ i sin tidigare reklam beskrev som ”Den inre resan”. När vi åkte till Lund och tillbaka i helgen hade jag också tänkt mig, förutom den inre resan och samvaron med K, att det skulle bli en lång stund tillsammans med en god bok. En bok som handlar om att ojämlikhet dödar.

Jag kom då att tänka på att det vara länge sedan jag såg den där reklamen om ”Den inre resan”. Nu har jag inte varit på bio på länge så jag reserverar mig lite för om den kanske finns fortfarande. Men om den nu är borta började jag förstå varför de slutat med den. Om den finns kvar så kanske det är dags att ta bort den.

Som jag skrev i början så är det rätt så vanligt att jag åker tåg. Det blir några resor per månad. Jag har pendlat från Örebro till Stockholm mellan 1999 – 2007, i stort sett dagligen. Och efter det har det också blivit många tågresor. Både i mitt arbete och i mina uppdrag inom olika föreningar. De första åren var det verkligen tal om härliga resor. Det var lugn och det gick bra att både läsa, jobba och sova på tåget. Men så upplever jag inte mitt resande på tåg längre.

Den inre resan är inte längre en realitet. I alla fall inte om vi inte får tag på en tyst avdelning på de så kallade snabbtågen. Har vi inte råd med dessa tåg med stora eller små tysta avdelningar, så är vi helt utlämnade till att allt som ofta få lyssna på andra resenärers samtal i mobil, eller med varandra.

Det kan vara smaskiga samtal om kärleksmöten som är på gång, eller arbetssamtal som kanske borde vara mer hemliga än de är. Det är många samtal om andra människors liv som avhandlas i mobiltelefonen. Av någon anledning pratar väldigt många också väldigt högt. Jag funderar allt som ofta vad det är för människor som gör så. Jag reflekterar också över att de som samtalar i mobilen med högts volym, ofta är män i medelåldern (någonstans mellan 40 – 66 år, typ) Det senaste samtalet jag hörde fick mig att fundera över om mannen önskade att vi andra skulle bli imponerade över hans resa till Montreal, eller det träningsschema som sedan avhandlades. Tänker de som använder mobilen på tågen att vi gillar deras röster?

Eller är det, som min teori handlar om, att de ger fullständigt f-n i vad vi andra tänker. De är så jagfixerade, så egocentrerade, att de inte bryr sig. De kanske inte ens har funderat i banor som hänsyn. Eller funderade de två unga läkarna som satt i stolarna nära mig på att jag kunde vara journalist. Jag har ju faktiskt börjat en sådan utbildning och det var en hel del stoff jag fick för en artikel om läkares nonchalans om patientsäkerhet.

Nu finns det en del personer som tycker att det här med att ta hänsyn, att vara tyst på tåg, är något trist. Något ”typiskt svenskt” som en del uttrycker det, men nedvärderande ton. Själv tycker jag att det underlättar oerhört mycket för det gemensamma klimatsmarta resandet om vi alla blev lite mer solidariska. Att vi inser att vi som sitter runt den som talar i telefon, eller de som för högljudda samtal med varandra, förstår att väldigt få vill höra deras samtal. Att de förstår och tar hänsyn till att vi andra vill resa i lugn och ro, läsa vår bok eller bara njuta av vår inre resa.

Helgen som kommer ska jag till Göteborg. Då tar jag bilen!

Kommentera

Publiceras ej