För någon dryg vecka sedan hittade jag mitt namn i Nerikes Allehanda. NA är Örebro läns lokaltidning. Egentligen handlade det inte om mig, den gången. Det var en artikel som handlade om några "länskändisar" som tagit initiativ till ett upprop om att reformera Svenska akademin. Ett upprop jag så klart skrev under på. Gör det du med om du håller med.
Men NA hade kollat upp namnen som skrivit under. Fanns det några fler länskändisar. Å se där. De hade hittat mig. De hade också givit mig en titel, som jag nu känner starkt för att leva upp till. Den gjorde mig glad och gav inspiration till att försöka bli just det.
Nämligen; Jämställdhetsbloggare 
 
Just i samma veva dök en debattartikel upp i NA, som jag tänkte var ett bra underlag för en blogg. Men jag bestämde mig snabbt för att det är ännu bättre om jag svarar på den i tidningen. Sedan får det bli en blogg.
När tidningen i dag lyfte in mitt svara - känner jag att det svaret också är värt att lyfta in i min blogg.
 
Men först ursprungsartikeln:

 

Visst ska vi räkna kön!

Jämställdhet är på agendan som aldrig förr skriver Utas och Wigers, som representerar det högerpolitiska partiet Medborgerlig samling, i en insändare. På något sätt tycker jag de har rätt i detta, i ord. Men min uppfattning är att jämställdhet och genus är på agendan i hög utsträckning för att motståndet till denna samhällsutveckling idag är stark.

Som jag uppfattar Utas och Wiger, representerar den syn de presenterar en del av detta motstånd. Ett motstånd som inte så sällan grundar sig i okunskap om vad jämställdhet egentligen handlar om. Detta visar de redan i början av sin insändare, där de menar att en problembeskrivning av jämställdhet skulle vara att ”jämställdhet vore synonymt med lika andel av kvinnor och män överallt”

Att de sedan lyfter fram likartade biologistiska argument som motståndare mot kvinnors rösträtt, rätten för både kvinnor och män att nyttja föräldraförsäkring och föräldraledighet, samt andra viktiga reformer för att kvinnor och män ska tilldelas samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter visar också på ett lågt intresse för den kunskap som ligger bakom vår strävan till ett jämställt samhälle.

Sakfrågan för deras insändare är vad de väljer att kalla kvotering av kvinnor och män. ” Vi vet helt enkelt inte om 50/50 är det som är mest jämställt!” skriver de retoriskt. Nej hur kan vi veta det när vi aldrig befunnit oss i ett jämställt samhälle?

I det jämställdhetsfrämjande arbetet är positiv särbehandling eller könskvotering, ett kvantitativt instrument av många, för att skapa en bredare bas för inflytande och kompetens. Att könskvotera innebär att bestämma sig för en jämn fördelning där andelen kvinnor respektive män i en grupp är 40/60. Det vill säga att båda könen uppnår en andel på 40 procent men ingen av dem överstiger 60 procent. Könskvotering är idag inte något som lagstadgats, utan det är högst frivilligt. Könskvotering är heller inte lösningen på djupgående och strukturella problem i olika organisationer eller samhällen, men det är steg på vägen genom att man verkar för en större fördelning av människor med olika erfarenheter. 

Oavsett om vi tror på de biologistiskt präglande argument som framförs i Medborgerlig samlings insändare, eller om vi är av uppfattningen att kön/genus är något som socialt konstrueras utifrån de förväntningar som vi har på respektive kön, så är det väl ändå rätt tydligt att om vi i egenskap av att vara kvinna eller man har tilldelats olika egenskaper och funktioner i samhället, så bör väl dessa erfarenheter tas tillvara.

 

Tomas Wetterberg
Jämställdhetsivrare

 

Kommentera

Publiceras ej