Ett år har gått sedan #metoo tog fart i Sverige och vi män har inte tagit till oss speciellt mycket av budskapet. Men är det så konstigt när vi lägger ansvaret på enskilda män, som kanske inte förstår att de är en del av det vi brukar kalla för manssamhället?

Det är inte fler än fem procent av männen som instämmer i påståendet att kvinnors röster under #metoouppropen har fått dem att rannsaka sitt eget beteende, i en undersökning som riksorganisationen MÄN presenterade den 16 oktober. Där framkommer dock att 85 procent av de svarande männen anser att män gemensamt bör ta ett större ansvar för att motverka sexualiserat våld och trakasserier som begås av män. Samtidigt som hälften av de svarande menar att det handlar om andra män än de själva. 43 procent av männen menar att #metoouppropens berättelser på något sätt fått dem att ifrågasätta sitt eget beteende. Det är bra!

Undersökningen är utförd av KantarSIFO under perioden 4 – 10 oktober 2018.  Ett år efter det att #metoorörelsen drog i gång i Sverige. Ett riksrepresentativt urval innebär att rösterna kommer från hela landet. Åldern på de 1072 intervjuade är mellan 18 – 79 år.

I en annan undersökning, utförd av Novusundersökningar på uppdrag av SVT Nyheter, svarar 45 procent av männen att de tror att män som tidigare kränkt kvinnor ändrat sitt beteende. 36 procent av männen menar att män säger ifrån vid oacceptabelt beteende i högre grad i dag än innan #metoouppropen. Intressant i den undersökningen, som vänder sig till de som identifierar sig som kvinnor och män, är att endast 28 procent av kvinnorna håller med i det första påstående och 26 procent håller med i det andra. Det finns alltså en diskrepans mellan vad männen säger sig ha gjort och hur kvinnor uppfattar männens förändring.

I en artikel i Aftonbladet den 11 oktober menar Torbjörn Sjöström, VD på Novus, att deras undersökning visar att det framför allt är kvinnor som ändrat sitt beteende och nu säger ifrån och anmäler i högre grad än tidigare.

Jag som varit engagerade i den så kallade rörelsen bland män för jämställdhet sedan början av 1980-talet, ställer mig nu frågan om denna förändring är ett resultat av #metoo?
Eller om #metoo är en del av den långa feministiska kamp för jämställdhet som bedrivits under många år? Med denna undran vill jag inte förringa den kraft som #metoorörelsen ändå är, samt dess betydelse för att ta oss ännu några steg närmare det jämställda samhället.

Arbetet för att få män engagerade för kvinnors rättigheter och jämställdhet är en lång och strävsam kamp som bedrivits länge. I huvudsak av kvinnor. Motståndet från det jag kallar manssamhället har hela tiden varit märkbar.

Det har alltid funnits några män som solidariskt ställt upp på kvinnornas kamp. Ibland som en del av den feministiska rörelsen – feministiska män. Ibland som någon form av stödfunktion – profeministiska män.

De senaste 45 åren har olika initiativ för att engagera fler män i jämställdhetsarbetet och därmed bryta gamla förlegade könsmönster pågått. Regeringar har initierat Idégrupper om män och manlighet, kampanjat för förändrad papparoll och delad föräldraledighet. Projekt om män, maskulinitet och jämställdhet har genomförts, liksom en statlig utredning om män och jämställdhet. Samtidigt som dessa initiativ från staten pågått har också några rörelser bland män funnits i civilsamhället.

Problemet som jag ser det är att i stort sett allt det som gjorts för att förändra män har i huvudsak skett på individnivå, utan en tydlig koppling till att det behövs stora samhällsinsatser för att förändra den könsmaktsordning som existerar. Det är inte bara inom skolan som det behövs insatser för att motverka traditionella könsmönster.   Vi behöver också på en genomgripande nivå arbeta vidare mer systematiskt med jämställdhetsåtgärder.

När vi ännu inte gjort det i tillräckligt hög omfattning är det kanske inte så underligt att åttio procent av männen i MÄN:s undersökning inte alls eller bara till viss del tycker att #metoouppropens berättelser ska få dem att rannsaka sig själva. Eller att sex procent inte har någon åsikt alls i frågan. För i ett individualistiskt samhälle kanske mannen ser problematiken, men inte att han själv kan vara en bidragande orsak. Både i det som sker och till förändring.

 

Det är nu lite drygt 20 år sedan jag började arbeta med frågor som rör män och jämställdhet. Alltså som anställd för att driva jämställdhetsfrågor. Jag har alltså varit femokrat i 20 år. Jag började mitt första professionella jämställdhetsarbete på Länsstyrelsen i Örebro den 1 juni 1998.

Innan dess hade jag varit aktiv med jämställdhetsfrågor på min fria tid. I alla fall sedan 1994 då jag engagerade mig i det som då kallades för Manliga nätverket. Det kom sedan att heta Män för Jämställdhet och numera går under beteckningen MÄN. (Men den frågan tar vi i ett annat inlägg vid ett annat tillfälle)

Det som får mig att nu inleda en ny period i mitt bloggande, är att jag igår och i dag har funderat väldigt mycket på vad som hände för precis 20 år sedan i dag.

Jag var, tillsammans med min familj, på tältsemester. Vi stannade just den här dagen på Tjörn för att dagen därpå åka till våra vänner, som hade ett sommarboende på Väderöarna. Som vanligt ville jag hålla mig uppdaterad på nyheter och köpte Aftonbladet. (Inga sociala media på den tiden) Det regnade på Tjörn den här dagen och när barnen hade somnat började jag läsa tidningen.

Jag kommer inte ihåg rubriken, som slog mig hårt, men jag kunde läsa att en ung kvinna hade blivit mördad i Örebro. Det kom en stark känsla, som det alltid gör när unga kvinnor utsätts för mäns våld. Men den här gången var känslan mycket starkare, då den här unga kvinnan kunde vara någon jag kände. Det kunde var någon som stod mig nära som på ett så brutalt sätt hade förlorat en dotter, ett syskon, ett barnbarn, en vän, en elev et cetera. Tänk hur många som finns runt en glad, fin och social tonårstjej, som i detta förlorar någon de tycker mycket om.

Varför ska nu känslan bli starkare för detta? Ja, det kan en fråga sig. Men jag tror att vi, när något kommer nära, blir mer engagerade och kanske också rädda för att det är så nära så det kan drabba mig. Jag ville inte tro på idén om att det som står oss närmast är det vi bryr oss mest om. Kan vi verkligen gradera omtanke? Men på något sätt är det säkert ett sociologiskt faktum att vi som människor behöver en närhet. Vi har vår familj. Vi har våra vänner. Vi tillhör på något sätt en stam, klan eller samhälle. Något som vi växer in i och som ger oss trygghet i någon form. När hotet kommer riktigt nära något av detta, så blir det en starkare reaktion, känsla eller vad vi nu ska kalla det.

Jag följde sedan sökandet efter mördaren i media några dagar innan jag kom hem till Örebro igen. Det var när jag kom hem jag fick klart för mig att det var vänner, i alla fall några jag kände relativt nära, som förlorat sin dotter på det mest grymma sätt vi kan förlora våra barn. Där fanns också en flicka som förlorade sin syster.

Då mördaren inte var gripen fanns en oro, jag tror faktiskt en skräck, hos många kvinnor i Örebro. Men också en oroskänsla bland många män. Vi har ju en flickvän, fru, dotter en nära vän som kan drabbas. Det fanns också en frustration bland många över att det var så svårt att finna mördaren.

När jag kom åter till mitt nyss påbörjade arbete på Länsstyrelsen i Örebro fick jag också besök av Saras pappa. Han ville ha hjälp att dra igång en insamling av medel för att kunna skapa en belöning till den som kunde ge tillräckligt bra tips för att polisen skulle finna mördaren. Vi bildade Sarafonden.

Det som varit ett embryo till Manliga nätverket i Örebro kom snart att bli White Ribbon-rörelsen i Örebro. Vi började sälja vita band för att få in pengar och manifestera att mäns tystnad om mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Sarafonden placerade sparbössor i affärer och på krogarna i Örebro och Örebroarna ställde upp. Snart hade 100 000 kronor samlats ihop och en belöning kunde ligga som stöd för att polisen skulle få mer information. Lite hjälp kom också från TV-programmet Efterlyst och snart fanns det tips som kunde leda till att mördaren kunde gripas och senare dömas för sitt brott. Men Sara fick vi inte tillbaka.

Projektet jag arbetade med på Länsstyrelsen gick under rubriken Pojkar, pappor, män i Örebro län. Syftet var att engagera män i jämställdhetsarbetet och det kändes helt rätt att lägga både arbetstid och fritid åt det nätverksskapande som Örebroarna ville vara en del av. Vår dåvarande landshövding, Gerd Engman, gav mig och Sarafonden stöd i vårt arbete.

Sarafonden avslutades i och med rättegången. Män för jämställdhet kom i Örebro att bli en samtalsgrupp som levde många år, med män som vill engagera sig i arbetat för att motverka mäns våld mot kvinnor. Vi kallar oss numera Goda samtal bland män.

En viktig fråga som jag burit med mig sedan dess och som jag kommer att återkomma till i den här bloggen framöver, är om det måste till sådana här hemska händelser för att vi män ska bli engagerade? Vad och varför är det just mäns våld mot kvinnor, när det blir så här grovt, som engagerar män? Vad är det som gör att det också blir stopp där? Att jämställdhet, alltså det som för mig innebär att motverka mäns våld, inte är tillräckligt för att engagera pojkar och män. Den frågan tror jag kommer att komma upp vid fler tillfällen nu när jag åter börjat blogga.

 

 

Mänsvåldmotkvinnor,
 

I går var jag en av talarna på Stortorget i Örebro. Nedan kommer det manus som jag utgick från:


Den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor – 2017

 

Så står vi då här igen för att uppmärksamma att vårt samhälle bygger på patriarkala värderingar, som innebär att män utövar makt över kvinnor genom att använda våld. UN Women kallar den här dagen för Orange Day, men då jag varit med länge och försökt få kampanjen White Ribbon att leva också i vårt land vill jag också uppmärksamma denna kampanj, via det vita band jag bär på min rock. White Ribbon-kampanjen hanlar om att få män att prata om mäns våld mot kvinnor.

Den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor instiftades 1999, för att påminna världens länder att vi haft en kommission om kvinnors rättigheter inom FN-systemet sedan 1979. Det var nämligen då som FN:s Kvinnokonventionen antogs även om det sedan dröjde ända till 1981 innan den trädde i kraft. Kvinnokonventionen – har som mål att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor: The Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women. CEDAW, som den förkortas innebär att alla stater ska garantera att kvinnor har samma rättigheter som män, inklusive rätten att inte bli misshandlad, våldtagen eller trakasserad på andra sätt.

Trots att Sverige var ett av de första länderna att ratificera konventionen gäller den inte som svensk lag, vilket innebär att den inte har samma status som andra svenska lagar, vilket jag själv tycker är rätt intressant i förhållande till att vi i dessa dagar har en regering som har som mål att införliva barnkonventionen i svensk lag. En konvention som antogs av FN-systemet 1989, alltså tio år efter det att kvinnokonventionen antogs. Nu menar jag inte att det är något fel att vi ser till barns rättigheter. Men det är i min värld signifikant att vi hoppar över kvinnors rättigheter.

Alla ni som följt rapporteringen av #metoo inser att vi har långt kvar innan vi uppnår mänskliga rättigheter för kvinnor.

Och då kan vi ställa oss frågan vad det är som ligger bakom att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhet i världen, och även här i Sverige. De senaste veckornas rapportering om kvinnors utsatthet, är för mig ett tecken på att vi har långt kvar i jämställdhetsarbetet.

Och då kan vi också ställa frågan om vad som gör att vi har så svårt med jämställdhet. Jag själv har varit engagerad i jämställdhetsfrågor sedan mitten av 1980-talet, studerat kvinnovetenskap i mitten av 1990-talet och arbetat professionellt med jämställdhetsfrågor sedan 1998. Hela tiden med fokus på männens ansvar för att bryta den könsmaktsordning som fortfarande gäller.

Här har pojkar och män ett stort ansvar att lyssna på kvinnors utsatthet och vara en del i den förändring som krävs för att kvinnor och män ska ges samma makt att forma samhället och sina egna liv, som är det övergripande målet för jämställdhetspolitiken.

Könsmaktsordningen vi lever i kan kortfattat förklaras som att det män gjort i alla tider har klassificerats som viktigare och därmed belönats mer än det kvinnor gjort. Att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället och att det män gör är utgångspunkten för det normala. Män utövar våld – det är väl inte så konstigt med det. Se bara i dag, när vi står här och har en manifestation för att motverka mäns våld mot kvinnor, medan det samtidigt på Tegelbruket pågår misshandel mellan män som andra män och några kvinnor betalar 250 – 500 kronor för att få se på.

Att vi fortfarande måste ha dagar för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor är alltså inte så underligt. Det finns samband!

Och jag tänker att vi inte ska vara så rädda för att se att detta våld, oavsett om det sker mot kvinnor eller mot andra män, eller mot människor med odefinerbar könsidentitet eller transpersoner, så är allt kopplat till maskulinitet. Hur den enskilde personer förhåller sig till maskulinitet såväl som hur hel samhället förhåller sig till det som kan definieras som maskulint tänkande.
Hur män genom att använda våld upprätthållet sin maskulinitet och den ojämställdhet som vi tror oss tjäna på.

Men vi ska också komma ihåg att för det enskilde pojken som är på väg att växa upp till någon form av man, finns en rädsla att befinna sig utanför den norm för maskulinitet som finns i de sammanhang han befinner sig.

En rädsla för att som man vägra skratta när någon drar ett sexistiskt skämt. Man är rädd att bli ifrågasatt. En som strävar efter att vara en så kallad riktig man, vill inte bli kallad för kärring eller bög. 

Min övertygelse är att detta inte enbart handlar om den unge mannen, det är något som hänger med rätt långt upp i åldrarna om vi inte reflekterar över vad maskulinitet och ojämställdhet handlar om.

Jag vet att många pojkar och män i dag reflekterar över vad som kommit ut av metoorörelsen. Men jag tror att många pojkar och män mest kommer att prata om de andra männen, inte om oss själva.

Det är de andra männen som slår och utsätter kvinnor för kränkningar. Själv har man ingen roll i detta, därför har man heller ingen skuld i det som sker. Därför menar många män att det inte ens behöver ta ansvar för förändringen.

Vad vi själva gör och tjänar på ett system som håller kvinnor underordnade reflektera vi allt för sällan över!

Därför menar jag att det är viktigt att arbeta både på individnivå såväl som på samhällsnivå. Vi måste fortsätta att arbeta strukturellt med jämställdhetsarbetet men vi måste också inkludera oss själva i detta förändringsarbete.

Så jag skulle vilja avsluta med några tankar om vad vi, som pojkar och män, konkret kan göra för att stoppa mäns våld.

Var inte rädd!
När du hör talas om eller upplever kränkningar och mäns våld mot kvinnor i någon form, ta tag i frågan direkt.
Fundera på hur du är en del av det.
På vilket sätt kan du göra så att du själv och andra män inte använder sexistiska uttryck eller brukar våld?   Var inte rädd för att säga ifrån!

Bryt in i diskussioner.
När någon kränker en annan människa, när det inte känns rätt, bryt in i diskussion och säg ifrån. Sluta blunda och försöka att få andra att reflektera över hur vi tillsammans kan skapa jämställda och jämlika relationer och därmed ett jämställt och jämlikt samhälle.

Engagera dig i jämställdhetsarbetet
Om du inte har möjlighet att engagera dig i någon organisation så bli ändå medlem eller ge ditt stöd för att den organisationen du tror på kan verka vidare för att ändra inriktning på könsmaktsordnandet.

Men framför allt Ta snacket – Pratat med andra om vad vi kan göra tillsammans

 Tack för mig