Ett år har gått sedan #metoo tog fart i Sverige och vi män har inte tagit till oss speciellt mycket av budskapet. Men är det så konstigt när vi lägger ansvaret på enskilda män, som kanske inte förstår att de är en del av det vi brukar kalla för manssamhället?

Det är inte fler än fem procent av männen som instämmer i påståendet att kvinnors röster under #metoouppropen har fått dem att rannsaka sitt eget beteende, i en undersökning som riksorganisationen MÄN presenterade den 16 oktober. Där framkommer dock att 85 procent av de svarande männen anser att män gemensamt bör ta ett större ansvar för att motverka sexualiserat våld och trakasserier som begås av män. Samtidigt som hälften av de svarande menar att det handlar om andra män än de själva. 43 procent av männen menar att #metoouppropens berättelser på något sätt fått dem att ifrågasätta sitt eget beteende. Det är bra!

Undersökningen är utförd av KantarSIFO under perioden 4 – 10 oktober 2018.  Ett år efter det att #metoorörelsen drog i gång i Sverige. Ett riksrepresentativt urval innebär att rösterna kommer från hela landet. Åldern på de 1072 intervjuade är mellan 18 – 79 år.

I en annan undersökning, utförd av Novusundersökningar på uppdrag av SVT Nyheter, svarar 45 procent av männen att de tror att män som tidigare kränkt kvinnor ändrat sitt beteende. 36 procent av männen menar att män säger ifrån vid oacceptabelt beteende i högre grad i dag än innan #metoouppropen. Intressant i den undersökningen, som vänder sig till de som identifierar sig som kvinnor och män, är att endast 28 procent av kvinnorna håller med i det första påstående och 26 procent håller med i det andra. Det finns alltså en diskrepans mellan vad männen säger sig ha gjort och hur kvinnor uppfattar männens förändring.

I en artikel i Aftonbladet den 11 oktober menar Torbjörn Sjöström, VD på Novus, att deras undersökning visar att det framför allt är kvinnor som ändrat sitt beteende och nu säger ifrån och anmäler i högre grad än tidigare.

Jag som varit engagerade i den så kallade rörelsen bland män för jämställdhet sedan början av 1980-talet, ställer mig nu frågan om denna förändring är ett resultat av #metoo?
Eller om #metoo är en del av den långa feministiska kamp för jämställdhet som bedrivits under många år? Med denna undran vill jag inte förringa den kraft som #metoorörelsen ändå är, samt dess betydelse för att ta oss ännu några steg närmare det jämställda samhället.

Arbetet för att få män engagerade för kvinnors rättigheter och jämställdhet är en lång och strävsam kamp som bedrivits länge. I huvudsak av kvinnor. Motståndet från det jag kallar manssamhället har hela tiden varit märkbar.

Det har alltid funnits några män som solidariskt ställt upp på kvinnornas kamp. Ibland som en del av den feministiska rörelsen – feministiska män. Ibland som någon form av stödfunktion – profeministiska män.

De senaste 45 åren har olika initiativ för att engagera fler män i jämställdhetsarbetet och därmed bryta gamla förlegade könsmönster pågått. Regeringar har initierat Idégrupper om män och manlighet, kampanjat för förändrad papparoll och delad föräldraledighet. Projekt om män, maskulinitet och jämställdhet har genomförts, liksom en statlig utredning om män och jämställdhet. Samtidigt som dessa initiativ från staten pågått har också några rörelser bland män funnits i civilsamhället.

Problemet som jag ser det är att i stort sett allt det som gjorts för att förändra män har i huvudsak skett på individnivå, utan en tydlig koppling till att det behövs stora samhällsinsatser för att förändra den könsmaktsordning som existerar. Det är inte bara inom skolan som det behövs insatser för att motverka traditionella könsmönster.   Vi behöver också på en genomgripande nivå arbeta vidare mer systematiskt med jämställdhetsåtgärder.

När vi ännu inte gjort det i tillräckligt hög omfattning är det kanske inte så underligt att åttio procent av männen i MÄN:s undersökning inte alls eller bara till viss del tycker att #metoouppropens berättelser ska få dem att rannsaka sig själva. Eller att sex procent inte har någon åsikt alls i frågan. För i ett individualistiskt samhälle kanske mannen ser problematiken, men inte att han själv kan vara en bidragande orsak. Både i det som sker och till förändring.

 

Män är den grupp i samhället som begår flest brott, är en utsaga vi ofta får höra. Finns detta samband mellan män, maskulinitet och kriminalitet och vad i består i så fall detta? För att belysa den frågan behövs forskning och praktik, något som arrangörerna menar saknas i tillräckligt hög grad.

Länsstyrelsen i Örebro län samt Region Örebro län genomför nu den nionde konferensen i serien ”Maskulinitet i förändring”. Den 11 oktober är City konferens i Örebro fylld av personer från hela landet. Temat för i år är maskulinitet och kriminalitet. Ett tema där det enligt Kerstin Lillje, Särskild sakkunnig i jämställdhet på Länsstyrelsen i Örebro, varit lite svårare att hitta föreläsare till än tidigare år.

Vad detta kan bero på är svårt att säga, men kanske handlar det om att sambandet mellan män och kriminalitet inte har anammat genusperspektiv i så hög grad ännu, säger Lillje. Intressant är att det är först när Kriminalvården fått i uppdrag att inkludera jämställdhet i sitt ordinarie arbete, som de lyft in att arbeta specifikt med mansnormer.

Konferensserien Maskulinitet i förändring har funnits i Örebro sedan år 2010, då dåvarande Landshövding Rose-Marie Frebran ansåg att det vore bra att lyfta upp frågan om män och maskulinitet i samband med det Bernadottejubileum som pågick under hela år 2010 i Örebro. Första konferensen kom därmed att handla om sambandet mellan maskulinitet och våld, men med fokus på att motverka våldet. Serien har sedan start genomförts i samarbete med Region Örebro län och organisationen Män för Jämställdhet i Örebro. Teman som avhandlats genom åren är män och våld, hälsa, utbildning, makt, idrott, föräldraskap, sexualitet, politik och i år är alltså män och kriminalitet i fokus.

Syftet med dessa konferenser är att lyfta maskulinitetsnormer som råder och reflektera över vad som kan göras för att förändra de som inte är gångbara i ett jämställt samhälle. Arrangörerna ser också dessa konferenser som en mötesplats för de som arbetar i praktiken och forskare inom de teman som presenteras. Jämställdhet och genusförändring är grunden för konferenserna och är en del av Länsstyrelsens och Region Örebro läns strategier för att arbeta med jämställdhetsfrågor.

Förra årets konferens blev ifrågasatt av Sverigedemokraterna i en motion till regionledningen, om det är rätt att Region Örebro Län lägger skattemedel på konferenser som dessa.

Anna Swift-Johannison, som arbetar inom Region Örebro län som jämställdhetstrateg, förklarar att det finns flera olika skäl till att genomföra konferenser med detta tema;
 - Vårt största uppdrag är hälsa. Män dör tidigare och söker vård senare. Män tar fler risker i till exempel trafik och med droger och alkohol. Maskuliniteten skapar alltså en sämre livskvalitet för enskilda män och förhöjda kostnader för regionen. Därför behöver Region Örebro län delta i att problematisera maskulinitet.

Liksom Länsstyrelsen menar Region Örebro län att det är självklart att med kompetensutbildning vara en del i länets opinionsbildning för jämställdhet.

- Vi ska bidra till kritiskt tänkande. Vi ska vara en attraktiv region som baseras på värderingar som allas lika värde, därför måste diskussion om dessa frågor hela tiden hållas levande, säger Anna Swift-Johannison

Föreläsare på årets konferens:

Ida Klingzell - Lokal samordnare i brottsförebyggande frågor på Länsstyrelsen i Örebro län.
Tove Pettersson - Professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
Philip Lalander - Professor och forskningsledare vid Institutionen för socialt arbete i Malmö
Jonas Lemon - Projektledare på RFSU där han arbetar med att föra samtal om maskulinitet med unga män som är häktade
David Ivarsson - Leg. Psykolog som arbetar på Kriminalvårdens huvudkontor inom enheten för behandling
Dr. Susanne Strand - Docent i kriminologi vid Örebro universitet
Martin Lind - Sociolog och Universitetslektor på Örebro universitet som med sitt perspektiv som sociolog och deltagare i en motorcykelklubb som tillsammans med dagens moderator ska reflektera över dagen om maskulinitet och kriminalitet.

 

 

 

 

 

 

Det är nu lite drygt 20 år sedan jag började arbeta med frågor som rör män och jämställdhet. Alltså som anställd för att driva jämställdhetsfrågor. Jag har alltså varit femokrat i 20 år. Jag började mitt första professionella jämställdhetsarbete på Länsstyrelsen i Örebro den 1 juni 1998.

Innan dess hade jag varit aktiv med jämställdhetsfrågor på min fria tid. I alla fall sedan 1994 då jag engagerade mig i det som då kallades för Manliga nätverket. Det kom sedan att heta Män för Jämställdhet och numera går under beteckningen MÄN. (Men den frågan tar vi i ett annat inlägg vid ett annat tillfälle)

Det som får mig att nu inleda en ny period i mitt bloggande, är att jag igår och i dag har funderat väldigt mycket på vad som hände för precis 20 år sedan i dag.

Jag var, tillsammans med min familj, på tältsemester. Vi stannade just den här dagen på Tjörn för att dagen därpå åka till våra vänner, som hade ett sommarboende på Väderöarna. Som vanligt ville jag hålla mig uppdaterad på nyheter och köpte Aftonbladet. (Inga sociala media på den tiden) Det regnade på Tjörn den här dagen och när barnen hade somnat började jag läsa tidningen.

Jag kommer inte ihåg rubriken, som slog mig hårt, men jag kunde läsa att en ung kvinna hade blivit mördad i Örebro. Det kom en stark känsla, som det alltid gör när unga kvinnor utsätts för mäns våld. Men den här gången var känslan mycket starkare, då den här unga kvinnan kunde vara någon jag kände. Det kunde var någon som stod mig nära som på ett så brutalt sätt hade förlorat en dotter, ett syskon, ett barnbarn, en vän, en elev et cetera. Tänk hur många som finns runt en glad, fin och social tonårstjej, som i detta förlorar någon de tycker mycket om.

Varför ska nu känslan bli starkare för detta? Ja, det kan en fråga sig. Men jag tror att vi, när något kommer nära, blir mer engagerade och kanske också rädda för att det är så nära så det kan drabba mig. Jag ville inte tro på idén om att det som står oss närmast är det vi bryr oss mest om. Kan vi verkligen gradera omtanke? Men på något sätt är det säkert ett sociologiskt faktum att vi som människor behöver en närhet. Vi har vår familj. Vi har våra vänner. Vi tillhör på något sätt en stam, klan eller samhälle. Något som vi växer in i och som ger oss trygghet i någon form. När hotet kommer riktigt nära något av detta, så blir det en starkare reaktion, känsla eller vad vi nu ska kalla det.

Jag följde sedan sökandet efter mördaren i media några dagar innan jag kom hem till Örebro igen. Det var när jag kom hem jag fick klart för mig att det var vänner, i alla fall några jag kände relativt nära, som förlorat sin dotter på det mest grymma sätt vi kan förlora våra barn. Där fanns också en flicka som förlorade sin syster.

Då mördaren inte var gripen fanns en oro, jag tror faktiskt en skräck, hos många kvinnor i Örebro. Men också en oroskänsla bland många män. Vi har ju en flickvän, fru, dotter en nära vän som kan drabbas. Det fanns också en frustration bland många över att det var så svårt att finna mördaren.

När jag kom åter till mitt nyss påbörjade arbete på Länsstyrelsen i Örebro fick jag också besök av Saras pappa. Han ville ha hjälp att dra igång en insamling av medel för att kunna skapa en belöning till den som kunde ge tillräckligt bra tips för att polisen skulle finna mördaren. Vi bildade Sarafonden.

Det som varit ett embryo till Manliga nätverket i Örebro kom snart att bli White Ribbon-rörelsen i Örebro. Vi började sälja vita band för att få in pengar och manifestera att mäns tystnad om mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Sarafonden placerade sparbössor i affärer och på krogarna i Örebro och Örebroarna ställde upp. Snart hade 100 000 kronor samlats ihop och en belöning kunde ligga som stöd för att polisen skulle få mer information. Lite hjälp kom också från TV-programmet Efterlyst och snart fanns det tips som kunde leda till att mördaren kunde gripas och senare dömas för sitt brott. Men Sara fick vi inte tillbaka.

Projektet jag arbetade med på Länsstyrelsen gick under rubriken Pojkar, pappor, män i Örebro län. Syftet var att engagera män i jämställdhetsarbetet och det kändes helt rätt att lägga både arbetstid och fritid åt det nätverksskapande som Örebroarna ville vara en del av. Vår dåvarande landshövding, Gerd Engman, gav mig och Sarafonden stöd i vårt arbete.

Sarafonden avslutades i och med rättegången. Män för jämställdhet kom i Örebro att bli en samtalsgrupp som levde många år, med män som vill engagera sig i arbetat för att motverka mäns våld mot kvinnor. Vi kallar oss numera Goda samtal bland män.

En viktig fråga som jag burit med mig sedan dess och som jag kommer att återkomma till i den här bloggen framöver, är om det måste till sådana här hemska händelser för att vi män ska bli engagerade? Vad och varför är det just mäns våld mot kvinnor, när det blir så här grovt, som engagerar män? Vad är det som gör att det också blir stopp där? Att jämställdhet, alltså det som för mig innebär att motverka mäns våld, inte är tillräckligt för att engagera pojkar och män. Den frågan tror jag kommer att komma upp vid fler tillfällen nu när jag åter börjat blogga.

 

 

Mänsvåldmotkvinnor,